(en omgjord version av första kapitlet till boken. samt bidrag till en novelltävling)
V är inte PER DEFINITION NÅGON ALLS.
V sover med LAKANET SLINGRAT RUNT BENEN.
I hens värld är ingenting SVART PÅ VITT ELLER VITT PÅ SVART.
V glömmer varje morgon att TVÄTTA ANSIKTET OCH LÄMNA SÖMNEN I SÄNGEN.
Idag, som råkar vara en måndag morgon (HELVETESDAGEN) sipprar solens enträgna strålar in genom gardinglipan och landar på V:s ansikte. BRA, eller inte: klockan är fem och dagen är inte så underbart vacker att hen önskar gå upp innan duvorna börjat kuttra. Men faktum är faktum och V lämnar galopperande mammutar och lekande lampor till någon med bättre gardiner och kanske med ANINGENS BÄTTRE MINNE, eftersom att dra för gardiner borde höra vanan till och inte glömmas bort bland matematikläxor och mjölkpaket.
Så, VIDARE ALLTSÅ, V sträcker på tårna och GRUBBLAR ÖVER LIVET, måhända vara väl tidigt för sådana djuplodande tankar men solen har en underlig effekt på hens humör och det varma skenet en dåligt ursäkt, men skadan är skedd och detdärmörkretsomförgören kommer över V.
DET ÄR SÅHÄR DET KÄNNS:
Famlande i mörkret, inget att gripa tag i ett långsamt fall mot den totala misären, en svart huva som träs över ens huvud, tejp över munnen, väggar som rör sig inåt, en snara som dras åt. Tusen hatiska känslor som på samma gång landar, detonerar, spränger det LILLA LILLA HOPP som återstår. JAG ÄR INGENTING VÄRD, JAG FÖRTJÄNAR INGENTING, NATTEN ÄR EN TILLFLYKTSORT DÄR JAG KAN SKÄRA I HUD OCH GLÖMMA LÖFTEN
Åter igen: solen som letar sig in, försurar trycker ner sveper undan. I det dansande dammmet ser V gårdagens kläder ligga skrynkliga på golvet, en tallrik med torkad pasta, fyra kaffekoppar, papper som bildar ett abstrakt mönster med texter skrivna med kladdig bläckpenna nätter när sömnlöshet jagar henom.
Klockan närmar sig sex, DET ÄR SÅDÄR med mörkretsomförgören det ljuger om tiden och döljer de skratt som försöker tränga sig igenom och bryr sig inget annat om än SIN EGNA FRAMFART.
V TÄNKER ÖVER SIN SITUATION.
V SER INGEN LÖSNING.
V ÖVERVÄGER SNAROR, KNIVAR OCH RAKBLAD.
V VILL INTE VARA EN KLYSCHA.
Därför knäcker V leder och knogar och bryter ben OSV. och tänker i klichéer:
I MORGON ÄR EN ANNAN DAG (men idag måste först överlevas)
DET ÄR BARA EN FAS.
FÅNGA DAGEN OCH MORGONSTUND HAR GULD I MUND
Magen vänder på sig, spyan klättrar i halsen, V riskerar tömma gul sur galla i den ensliga kaktusens kruka (kan man ha död på en kaktus? den ser uttorkad ut), men V sväljer ner och tänker på regn.
Regn det är fina grejer det, smattrar skönt mot taket, gör människor sura, sommarregn är det vackraste som finns.
Illamåendet LÄGGER SIG.
Strumpludd ligger bland de vita lakanen, sänggaveln lämnar svarta märken på de gulnande tapeterna.
V RÄKNAR SAKTA DAGARNA FRAM TILL SIN EGEN DÖD, transformation, uppvaknande, vad som helst bara det är något annat. Hen ser över alternativen och river i sitt skinn i ren tankfullhet, VAD VEM RÄDDA MIG SÖV MIG LÅT MIG FLY. Ur den obäddade, ännu kroppsvarma, sängen kommer ingen som magi stiga upp och lindra och hjälpa. V stryker svetten från pannan (solljus kan ha den effekten) och försöker traska upp från brunnsdjupet, GALAXMÖRKRET. Hen kravlar sig ur slingrande lakan och tilltryckta kuddar, bedömer kläderna på parketten vara dugliga och trär på sig dem. Det är dags att TA KÅL PÅ DE DÄR DJÄVLARNA. Med en fiktiv slaktkniv i sin högra och drömmenomlivet i den andra är V redo. Sömnen är kvarlämnad bland kvalstren i 90-sängen och ansiktet är otvättat, men V är stark.
V går längs spräckliga asfaltsgångar bland kedjerökande småbarnsföräldrar och nötta vardagsfrågor;
HAR DU HAFT EN BRA HELG? Givetvis, något annat vore fel att svara.
OCH ANNARS DÅ? Detdärmörkretsomförgören riskerar ta över mitt liv, skolan är bara en ursäkt att stiga upp, INGEN KAN ÄLSKA MIG.
Nej och nej och nej, V vill inte vara en del av den där jargongen som ingenting berättar och sakta klösas rivas täras sönder inifrån. Hen vill hugga med sin fiktiva slaktkniv, men är ingen VÅLDSAM FIGUR och nöjer sig därför med att artigt kliva vidare, mot en sönderslagen busskur. Det är tre minuter kvar tills bussen kommer körande längs evighetsvägen mot ingenstans och hen fördriver tiden med att läsa om bortsprugna katter och JOHAN WAS HERE och liknande meddelanden. De andra på busshållplatsen tittar knappt åt hens håll, stirrar resolut ner i asfalten eller på bilarna som susar förbi. MEN VISST, det finns de som hejar och ställer nötta vardagsfrågor och V svarar just som en ska och tiden går och bussen kommer och går och folk stiger av på byter ord tjafsar i telefon lyssnar på musik läser gratistidningar DÖR I TYSTNAD OCH ENSAMHET. V skriver JAG HAR INGET LIV i en anteckningsbok fylld med nedskrivna ord på lektioner då hen låtsas intresserad och vaken och levande (allt för betyg och resultat). På sätet bakom sitter någon och lyssnar på ljudbok, hörlurarna sipprar spridda ord om mördare och utredningar och allt vad det nu är; V vill mest bara sova, försvinna, inte hållas vaken av en raspig röst från någon uppenbarligen halvdövs mp3-spelare.
Genom korridorerna går hen med nedsänkt huvud, följer dammets rörelser över det hårda golvet, far med fingrarna över lossnande murbruk, struntar i smarta gliringar. ALLT ÄR MYCKET BÄTTRE I FIKTIONEN och kanske är det sant; hen har ingen kraft inget mod ingen O R K i denna verklighet och önskar sig bara någon annanstans vart som helst. V svarar på frågor ställda på sövande lektioner, snubblar in i sitt skåp, ristar TELL ME THIS DAY IS OVER på en ensam bänk i ett hörn av skolgården och torkar envist bort tårar som tränger fram, vill inte vara FULLSTÄNDIGT PATETISK.
På bussen hem en känsla av totalt och allkonsumerande misär, V vill bara komma hem (om en nu kan kalla det ett hem) och krypa ner i sängen och glömma den här dagen precis som alla andra. Solen trycker fortfarande fram, DET BÖRJAR BLI VÅR och V skymmer dess framfart med baksidan av handen. Nu kan ingen se ingen höra (föräldrarna där på nedervåningen räknas inte som någon) och hen snörvlar in i kudden smakar salt i munnen snorar på örngottet. JAG VILL DÖ JAG VILL DÖ JAG VILL DÖ (jag vill inte bli kvar här).
V vänder ögonen mot taket, RÄKNAR TOMHET OCH MELLANSLAG.
Hen vet att inget botar den MOLANDE KÄNSLAN INNANFÖR BRÖSTKORGEN, viskar ändå TA MIG HÄRIFRÅN till tystnaden i rummet. En ständig förhoppning om räddning som aldrig kommer. V somnar till det svischande ljudet av duvor som lyfter från trädtoppar.
