1997, repetition/återigen:

ballerinans kjol
färgas röd av
otillräcklighetens vanära.
franska ord för vad jag utför,
franska ord till musiken från
en bandare i hörnet.
trästängerna som flisar
och fastnar i små händer
vilka krampaktigt håller tag
efteråt; festis och bulle och
jag läser bamse och får höra
att han är kommunist.


13 år senare:
SD beskyller vänsterextremister
för förföljelse, misshandel, mordförsök
av sina medlemmar
på RKU:s möten får en lära sig
att om öga mot öga med en SD-röstare
inte kalla dem rasister.


hästarna:
my arizona lukas willy isabella osv
lördag förmiddag och pojken
som kräver att han ska ha den ponny
vilken han föredrar just idag
små barn som tvingas hoppa av, byta
för att pojken lärt sig att
han alltid får sin vilja igenom,
mest kanske för att han är större.


bibeln, sångböckerna:
jag sitter ensam i klassrummet
under luciafirandet
- att aldrig ha smakat en lussekatt
jag gör övningar i svenskaboken,
det är ett träd på framsidan
tänker att det är kunskapens träd
bläddrar i en bok om hundraser,
tittar ut mot decemberhimlen.
stumpbeklädda fötter mot skolans
golv, en hord av jämngamla
som stör friden.


morgonsamlingen, i en ring:
får näsblod av undertryckt ångest
och den gula tröjan med hästtryck på
svärtas av mitt eget mörker
en klasskamrat pekar mot mig
och fröken undrar, om det bara kom
och jag vet inte vad rätt svar är
vet bara att gud finns och föräldrar
är bäst i världen och att mina
fritidsintressen innefattar ridning
balett och läsning



men det är kul att cykla också:
grannungen, några år äldre, frågar
vart cyklar du?
och jag: ingenstans.
inget mål, ingen slutpunkt förutom
hem igen.
för det finns ingen väg ut
från villaområdets labyrint
det sträcker sig oändligt samt
ingenstans
och hur jag än trampar på cykeln
utan växlar förflyttas jag knappt
någonting
den tillbakahållande kraften hos
de från början gulmålade husen
slungar mig tillbaka till sin egen
förgörande famn.


13 år senare:
hatet som växt sig mäktigt
och förgjort så många illusioner
att jag tappat räkningen
hur föraktet hittade en väg ut
och bort
hur hatet tog mig i hand
och nu, efteråt, hyser jag
tacksamhet gentemot
de underliga gångar
som hör till en flykt.