februari.

johnnys bird

inleder med
surrealism på högsta nivå
hur det kommer tillbaka
(07.33)
ett slag i magen, två i hjärtat
nervositet som blir till
en total obalans
"you're such a beautiful boy,
but i'm not bög"
och de andra
äcklen
fem hundar i min säng
och sedan,
19 år
en ålder av
ingenting
ett hjärta på insidan
av mitt lår
känslan av att gå sönder
bit för bit
bästa överraskningen
finaste vännerna
& jag blundar.
skriver brev,
väntar.
tvåveckorslov
och det finns inget
annat
shottar, glömmer
famlar.

but I swear that I would follow anything, just get me out of here

om vi samlar alla handlingar i en koncentrerad massa, låt oss säga en ask
(i brun wellpapp kanske, som vi slår in med tidningspapper för det blir lite finare då)
tejpar igen lådan med silvertejp för vi hittar ingen annan
placerar den på golvet, beundrar vårt verk
sedan ställer vi oss på lådan.
mosar, trycker till handlingarna
krossar dem.
och därefter följer en tomhet, för med handlingar följer minnen
och nu vet vi inte längre vilka vi är.
så vi tar den där silvertejpen som kan laga det mesta
och fäster den runt våra pannor.
första steget i att hitta sig själv:
var löjlig.
men den evinnerliga tomheten
vill inte försvinna.
så vi sitter där på golvet
som världens töntar
och sörjer
handlingar.


and if the perfect spring is waiting somewhere, just take me there

"du måste ta dig över det här."

struntar i att jag kan verka löjlig

bruno <3

om jag slutar tänka.

lägger mig i sängen och läser
för att få bort känslan
som kommer från
krånglande bussar
materialet fleece
regn som piskas av vindrutetorkare

men det enda jag lyckas med
är att veckla in.
inte ut.

när det tappar smak.
när det enda som känns är sältan.
denna eviga, eviga sälta.

the age of silence

And at night, when it's too dark to see, we find it necessary to gesture on each other's bodies to make ourselves understood.

- History of Love, Nicole Krauss

I TRIED LIVING IN THE REAL WORLD INSTEAD OF A SHELL, BUT I WAS BORED BEFORE I EVEN BEGAN

Om jag någon gång hittar en väg ut härifrån kommer jag berätta för dig om den.
Jag kommer berätta om hur vi måste krypa in i ventilationssystemen, bland de tjocka långa trådarna av damm, kryp tyst nu, vi vill inte bli upptäckta, hur vi måste kröka våra nackar, gå med huvudena nedböjda för att kunna få plats.
Det är du som upptäcker det svarta hålet.
Men det är jag som leder oss in dit. (det finns ingen oskyldighet kvar)

Jag kommer berätta om hur vägen ut härifrån tar en till ett annat solsystem, miljarder ljusår bort. Hur en av oss måste gå över till den mörka sidan (men det känns mycket svårare att stanna vid den vita), tills vi upptäcker att det inte finns något svart eller vitt, vitt eller svart. Allt är utsuddat. En klump av regnbågen, ett virrvarr av kulörer.

Om jag hittar någon väg ut härifrån kommer jag berätta om den. Jag kommer berätta om hur vi till sist kommer tillbaka, likt bumeranger, vi kastar och återvänder. Hur det faktiskt inte finns någon väg ut härifrån.

ny vecka, nya lakan.

scratch my name on your arm with a fountain pen, this means you really love me
för alla historier har ett slut och mina tenderar att sluta med ett och.
hur mycket jag än skottar och skyfflar, finns det mer att ta bort.
deleo, delevi, delere 3
för snön fortsätter att falla och jag lägger brev på posten,
fastän jag vet såväl att jag målar in mig själv i ett hörn
hur mycket det än kliar skaver river blöder
ny vecka, nya lakan

AND WHEN A TRAIN GOES BY IT'S SUCH A SAD SOUND

varje tåg passerar förbi
och jag står stilla
inte ens fartvinden
når mitt hår
jag är för långt bort
från att resa

bruno lägger huvudet mot min halspulsåder, kanske för att försäkra sig om att jag lever

don't forget the songs that saved you life.

Won't somebody stop me
From thinking
Fom thinking all the time
About everything
Oh, somebody
From thinking all the time
So deeply, so bleakly
So bleakly all the time
About everything?
Who I am, how I ever got here
Somebody stop me
From thinking
From thinking all the time
So bleakly, so bleakly
So bleakly all the time

- Morrissey.

hej mörker.

jag hatar hur
ångesten tar tag i mig
och vräker undan allt annat
hur jag tenderar att
bli oresonlig.

jag som trodde
att jag slutat att gråta
här kommer floden
i samma andetag som
jag skriker och slår
i luften.

det är ju ingen som hör
för det är viktigare att
det blir städat och maten
blir klar
och vi får gardiner.

men ingen storm finns
utan att någon gång
bedarra.
och då är det nedmejat, rensat.

Ett snöoväder drar in över västkusten.

Ett snöoväder drar in över västkusten.

På en buss mot en hatad stad sitter en man och läser bibeln. På händerna har han läderhandskar. Under den 11 minuter långa färden vänder han inte ett enda av de tunna, tunna bladen men läser hela tiden.

En 16-åring med uppfälld huva har mobilen i handen, tittar på den varje minut. Hennes skor är ett par gula kängor, var snören inte är trädda genom de översta hålen. Hon får inget sms.

En man i 40-års åldern stiger på. Krampaktigt håller han i en lila påse från systemet. Han går långt bak i bussen och försöker dölja ljudet av burköppnandet med att hosta. När bussen kommer till den hatade staden är ölen uppdrucken.

Ett snöoväder drar in över västkusten. Vid det laget som passagerarna stiger av (11 minuter senare) blåser snön dem hårt i ansiktena, väter hår och fastnar på vinterjackor.
Och staden blir hatad ännu lite mer.

vad är ditt namn nu?
söker bland handskrivna brev
och slängda godispapper
som missade papperskorgen
eller var det du
du som inte kunde sikta
(precis som jag)
som missade?
bläddrar genom
dagböcker från åren
vi aldrig skulle titta
tillbaka på utan
något annat än avsky
(men jag saknar det nu)
jag saknar dig
de där bilderna du målade
jag sparade varenda en
visste du det?
vet du det?
men ditt namn
ditt namn hittar jag
bakom elementet
skrivet på en hopknycklad
inköpslista över sakerna
vi aldrig hade råd med
men främst liven vi inte
hade tid att leva
för det fanns så många
måsten ursäkter tvång
till att stanna kvar
nog var det därför
du gav dig av
och namnet ditt
blev
lily.

det kommer aldrig att förstås

ligger vaken i
timmar om natten
kan inte sluta tänka
på över om
och det gör väldigt ont.

snöberg och jag saknar ett nummer.

bad romance spelas på radion i en buss kl 18.45
(om två minuter mot frillesås,
om två minuter mot ingenting)

& jag blundar.

motorerna startas samtidigt
som bruset ändras till
nu kan du få mig så lätt
(det är fel årstid
det är fel tid, felfelfel)

igår var:

FANTASTISKT.

WE ARE YOUR FRIENDS, YOU NEVER BE ALONE AGAIN!

jag har världens bästa vänner.
i kväll anordnar anna och kyle en överraskningsgrej för mig och matilda.
hur fantastiskt är inte det? att sen de flesta av mina vänner kommer vara där känns rätt otroligt.

åh, är så tacksam och glad att det finns människor som bryr sig på riktigt och alltid finns där.
utan dem skulle jag inte klara en endaste dag till.

en dröm för oss som längtar efter nån som håller om oss hårt

bild

kanske är det
hur vi pratar
om sakerna
som annars inte
sägs.

kanske är det
bara du
och
jag.

and nothing, nothing, nothing.

snön yr och jag springer på det hala, glider men utan medgång.

& jag vet inte vad jag gör för fel.

slasket har frusit och halkan är total.

uppgift: varje rad kortare än den förra.

if you see me running
run right after me
(i would do the
same thing
for you)

en dag är högstadiet över.

trasiga ungar i trasiga förorter
kranskommuner räknas hit med,
ingen lämnas säker.
om hundra år är det säkert precis
likadant, men precis tvärtom.

den här vintern är den längsta
och tid kan inte räknas i bortglömda
tårar. men om den kunde, skulle våren
inte komma förrän i juli.

det kanske inte är så mycket levrat blod,
som korridorer vars skåp ansamlar
märkena vilka inte får synas.
på toaletterna ett två tre fyra fingrar i
halsen, skuld i en porslinsskål.

(om värmen kommer det här året)

ignorans.

Såg en nyhetssändning häromdan på tv
Om ett land där bilar hade bränts
Men jag bytte för jag ville inte se det
För har det inte hänt mig har det kanske aldrig hänt


....


I ett land som aldrig mest har sett ett krig
Har jag tappat bort mitt temperament
Ena dagen är den andra rätt så lik
I landet där ingenting hänt


- Snook.

& mjuk på insidan.

det är på en buss
dagen efter min födelsedag
men egentligen kvällen
snön ser ljust rosa ut
färgad av lamporna
på radion någon låt för stunden
lite falsksång, lite skrammel
min svanskota gör ont
och jag åker till min fudge
somnar senare till ljudet av
hennes snap, snap, snap
och drömmer om festivaler.

LET'S GET OUT OF THIS COUNTRY

quelqu'un m'a dit

denna natten ett liv, denna natten ett öppet sår.
vi sköljer och sköljer men gruset kommer inte bort.


bild

ni vet ingenting, ni vet ingenting


när du sa till mig att den här staden sväljer oss hel.
när du klappade mig på axeln och sa: vi är inte som de andra.

:

en dag kommer vi bort härifrån.
en dag flyr vi landet och far till städer som tatueras in i våra skelett.


jag måste sova tills vintern är borta


kanske kommer vi tillbaka för att skratta åt de andra.
men vi blir aldrig de som stannade kvar. aldrigaldrigaldrig.

en vit svan
en svart svan
i rolfsån
vet inte vad de vill
försöker vara symboliska?
good vs. bad
fastän inget är helt igenom
sant eller falskt
äckliga fåglar.

femton sekunder av allt (att känna alla eller ingenting alls)

bild: post secret

året då jag var 18 var året då jag började leva.
och nu tänker jag absolut inte sluta.

I SCREAM IT TO THE NOTHINGNESS, THERE AIN'T NOTHING THAT I NEED

när alla åkt hem
och hundarna är rastade
äter jag frosties för mig själv
i ett nedsläckt kök
och tänker
jag kanske är lycklig trots allt
sedan somnar jag bland
fem små djur.

mobilanteckningar.

17.e januari 19.39
försenade julklappar och ett brustet hjärta. att vara medveten om sitt patetiska självömkande, men ändå fortsätta. att stryka dig mothårs.

du är så otacksam, men om jag nu har det så bra varför mår jag så dåligt?
jag står ut också den här kvällen.

18.e januari 02.47
mina fötter är kalla och jag hatar att sova ensam.
(och visst är bruno här men han är ingen människa, ingen flicka)

24.e januari 12.06
ny vecka, nya lakan.

2.e februari 10.19
things get more complicated when you're older

4.e februari 17.31
eftermiddagsbussar i dimma. avgasfärgat slask. händerna i fickorna, att inte orka ta fram vantarna. den här staden tar långsamt död på mig.

det går nästan inga tåg och vintern är frusen i tid.

längtar efter sommar och festivaler
på himlen svarta streck
som flaxar bort
smaken av snö är ingen smak alls
ett ingenting
och jag vet inte vad som är mest skrämmande:
det reflekterade solljuset som slår i ansiktet
eller sakerna som tappas och inte kommer fram
när det, om det, töar.




Comptine D'Un Autre Ete L'Apres Midi - Yann Tiersen

tackar dolores 2395834906836 gånger.

vet inte längre hur många gånger jag sett mig själv vandra dessa gator
föreställt mig ta ett steg tillbaka, ta en annan väg
men dessa gator leder i cirklar och hur långt jag än går
kommer jag alltid till ursprungspunkten.

ro mig i land
stilla och mjukt
eller med en väldig storm
en storstorstor våg
som sköljer mig bort

någon kväll går vi utan att vända om pulsar bort i den höga snön.

rimfrost och dimma och himlen av stjärnor
den ofrånkomliga kylan
hur har jag ork att vara kall när det tar så mycket kraft att försöka hålla värmen?

vi springer till vildingarnas land där inga gränser borde få finnas
när vi saktar in faller jag i snön en bit från spårvagnarna
vet att det onda kommer först efteråt
reser mig upp och skrattar
(för sensmoralen av alla berättelser är att vi ska skratta det läskiga i ansiktet & vi kan faktiskt inte rädda hela världen. bara en liten bit)
men sensmoraler är inte min grej och det här handlar om att överleva dagen. kvällen. natten.

och jag vet inte hur många piller hur många år en måste svälja för att komma över
men träden är vackra den här kvällen lyser vita i gatlyktsskenet
den bruna hunden skuttar som en annan kanin i snön kan du läsa i stjärnor och jag fryser om benen
dimman är våt och fastnar i halsduken.

3 meter höga snövallar reser sig stora större störst.
ifall du faller, faller du mjukt.
strumpor blir våta och våren verkar väldigt långt bort,

where the wild things are.

har ett lejon över mig.

inget mos. tillväxt.

potatisen formad som ett hjärta mosades aldrig.
förvarades. stannade kvar. väntade.
och nu: ett litet skott letar sig ut och fram.
potatisen formad som ett hjärta
(som aldrig mosades)
gror på nytt.

"I nian skrev jag nästan allting upp och ned i en månad. Jag läste även upp och ned."

lilla b <3

om du vill ha mig, kom och ta mig

with your feet in the air and your head on the ground, you try this trick and spin it, yeah, but your head will collapse and there's nothing in it and you'll ask yourself: where is my mind

brunis lägger sig tätt tätt intill och då känns det mesta bättre.

2007-11-15: novell i svenskan.

Den totala tystnaden.

Jag springer nerför trappor, uppför trappor, fram och tillbaka mellan allt. I magen biter sig små djävlar fast och vill inte försvinna. Den halva mackan jag nyss åt knackar gång på gång mig i svalget.

Pappa kommer ut från sovrummet med håret som pekar åt alla håll. Trappan suckar för varje tungt steg han tar ner till undervåningen. Gröten flyter långsamt ut ur kastrullen och klibbar sig fast i allt som kommer i dess väg. Sked för sked äter pappa upp den medan jag står stampande bredvid.
- Vi måste åka nu!!
Jag stampar hårdare i golvet, studsar upp och ner, fäktar med armarna. Men pappa fortsätter sleva i sig den tröga gröten utan att ens ge mig en blick, än mindre göra en antydan till att svara mig.

Vi åker nu. Bort från mitt rum, där jag tänka utan mening, till platser där inget är säkert. Höga tallar virvlar förbi på den slingriga vägen. Bilen kränger av och an på vägen som är hal efter regnet som fallit i natt. Mina knogar vitnar när jag kramar påsen i min hand. Djävlarna skall inte få vinna den här gången. Jag sväljer ner dem gång på gång.
- Vänta lite, jag måste kissa.
Innan mina läppar format ljuden till protesterande ord har han stannat bilen och gått ut ur den.
Jag river sönder papperspåsen i min hand medan minuterna går. Remsor faller som glassplitter till golvet, just som jag slits itu och faller till marken för mitt meningslösa värde. Jag trycker upp dörren.

- Kommer du någon gång, eller?!

- Just vad jag tänkte fråga dig.

Han står mitt i en småländsk skog och ler mot mig.

- Hör du inte?

- Jag hör inte ett skit.

Jag börjar skratta. Stadens aldrig tystnande surr når inte hit. Här är bara grönska. Inga skrik, inget prat som ändå inte leder någon vart, inga djävlar i magen som biter sig fast för att aldrig vilja försvinna. Mina öron anstränger sig för att höra något, men hur mycket de än försöker höra livets sus är allt som hörs ingenting. Allt som finns är tystnad. Jag står. Pappa står. Ingen klockas ivriga tickande manar mig att springa. Här finns ingenting att göra. Jag bara står och är.

älskar att trycka in fakta.

systerkromatider och spiraler
kromosomer och ribosomer
recessiva och dominanta
adenin tymin cytosin guanin uracil
aminosyror
.

jag vill:
ge mig av härifrån och aldrig komma tillbaka
flytta hemifrån
dö
sluta hata mig själv
glömma