‘KARAKTÄR’ SITTER VID SKRIVBORDET, FRAMFÖR DATORN.
‘KARAKTÄR’
Åh, jag hatar det här! Att ständigt plågas av en, som kännes, oövervinnerlig oförmåga att skriva. Att ha hela scenarion framför sig, men inte kunna få ner dem i skrift. Att bli betygsatt i en hundrapoängskurs som ter sig allt mer substanslös.‘KARAKTÄR’ KLIAR SIG I HÅRBOTTNEN OCH HARKLAR SIG.
‘KARAKTÄR’
Kan nog likväl tillskansa mig ett icke godkänt betyg nu på en gång, istället för att försöka och misslyckas totalt. Jag har tappat alla ord, de skramlar och rasslar någonstans i bakhuvudet, men vägrar synas. Små illvilliga demoner som klamrar sig fast utan att ge sig till känna.‘KARAKTÄR’ TAR EN KLUNK VATTEN.
‘KARAKTÄR’
Alltså, feminism. Kvinnoförtryck, klasskillnader, rasism, fobier, uppror, kampvilja. JAG KAN INTE! Det är mig övermäktigt, detta mitt egenvalda ämne. Jag drunknar i mina egna tankar, kippar efter andan men får etter svårare att inhalera syre. Om det inte vore nog, så är min skrivförmåga hemskt bristfällig.‘KARAKTÄR’ LUTAR PANNEN MOT HÄNDERNA, SLÅR SIG SJÄLV I HUVUDET, SPARKAR PÅ SITT EGET SMALBEN.
‘KARAKTÄR’
Jag är inkapabel! Jag retirerar! Jag kastar mig ner i fosterställning och försöker förmå min självömkan och egoism att rinna ut. Men ack! Inte ens detta är jag kapabel till. Mitt öde är och förblir en misslyckad ivrares.‘KARAKTÄR’ SLUTER ÖGONEN, I FÖRHOPPNING OM ATT DETTA SKALL LIVA UPP SKRIVLUSTEN, MEN FINNER SIG NÅGRA TIMMAR SENARE HA VARIT I DEN SOVANDES TILLSTÅND. ETT TILLSTÅND SOM I KARAKTÄRENS ÖGON GIVETVIS ÄR OFÖRLÅTLIGT. MEN DET ÄR NÅGOT HELT ANNAT DET.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar