att veta att de aldrig n-å-g-o-n-s-i-n kommer bättre sig, att höra kväljningarna ropen skriken gråten glasen som tappas
att veta att det inte finns någon räddning undan ens egen historia, att höra ens egen manande röst kräva perfektion och därigenom kväva varje tillstymmelse till upprättelse
jagvetinteriktigthurengör för att ta sig igenom, över, skaka av sig de tunga kedjor som binder en fast vid en torkande självmedvetenhet
