ständigt är mitt sinne, min kropp, inställd på att sätta mig bakom den där ratten
och starta igång bilen, köra mot ditt hem och parkera på någon grannes plats.
kanske riva ner en kruka eller två, för jag är så ivrig och pengar är påhittade tingestar, vi kan göra våra egna. kasta mig runt din hals när du öppnar dörren, så vi faller in i garderoben vilken står bakom dig, men vi slår oss inte, slår oss aldrig.
men just som jag kommit hit, raseras bilden och insikten slår mig likt tusen nålar längs hela min hud, duärintehemma. så jag låter nyckeln ligga kvar på skrivbordet och väntar ut tiden, denna min ständiga följeslagare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar