Och hon tittar sig omkring: väggarna faller inåt, gelikar som rasar mot henne, vita kolosser som samlar sig och hoppar – hon i blodbadet, hon bland det vita.
Jag tycker om att se dig skratta.
Hon köper en liten ask med rosmönster på. I denna samlar hon små vita lappar, ordlösa, blanka. Just som hon själv.
Ibland tar hon upp dem, vrider dem mot solen och tittar på deras ofullständighet. Hur de väntar på att fyllas.
Människorna vill se dig kräla.
Hon sitter på stationen och väntar på ett tåg, som inte kommer.
Hon skriver att popen är död, att politiken är död, att hon är död-
en tillvaro död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar