ibland tänker jag; nu dör jag.
nu faller ridån, nu rivs scenen ner, nu flyr åskådarna.
och sen tänker jag på träd, eller än hellre
- hästar.
jag sonar inte brott, jag urskuldar mig och ältar
och förtränger.
det fanns en tid när HOPPLÖSHETEN ständigt övermannade
när varenda ord föll skevt och varje leende kunde tolkas
som en lismande satirisk förfalskning av mig själv.
sedan las år på år, tid på tid.
jag räknar hästar nu: 1 2 3 4.
höga våningar, fallhöjd, att få svindel
(jag som inte är höjdrädd)
osannolikheten, denskrämmandelyckan, hisnande.
jag är ingen stor poet och kommer inte författa
något fantastiskt omvälvande tankeväckande.
jag är; glad amatör, för att använda käcka ordalag.
en illusionär. en liten liten liten punkt på kartan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar