lerförtryck.

hon föds ur leran. ingen knopp som brister och blir till vacker blomma. nej. hon förblir vad hon från början var. skitungen. denna smuts; mellan tänderna, i örongångarna, längs kroppen. lerkakor i håret och på huden, i huden. det spricker så snart hon rör sig, skorpor som öppnar upp sig och ur väller denna beständiga ofrånkomliga lera. hennes näringsintag består i inskränkthet, mögliga realitetsuppfattningar och en korrumperad demokrati. du får tro vad du vill, tycka vadhelst du behagar. men bara hon stannar där hon hör hemma. i smutsen. flagnande lera. vattnet sköljer över, regnet piskar ögonfransar som tappats av det skarpa solljus hon ej är skapt för. det försöker rena, hon skrubbar, men sorgkanterna är där - just som fiskar har gälar. de är essentiella för hennes överlevnad. hon vältrar sig i skiten, rullar sig som en gris, skriker mot de tunga molnen som dansar över himlen. men ljud har aldrig kommit ur hennes hals, mun, kunnat formas av hennes tunga mot hennes gom. också där har leran sin boning. i botten av dyn är hon fastkedjad, försöker hon ta sig bort, ut, upp rycks hon genast ner igen av slingrande ringlande järngängor.