SJÄLAÄTARE.

hon sköt fram från bakom ditt öra likt en projektil avtecknad mot himlavalvet. ett horn i din sida, en sten mot ditt bröst. du var en magiker likväl som tragiker, en underhållare med brist på komik (helt utan faktiskt). på din bekostnad grävde hon ner sig i dyngan av samhällets grupperingar; sökandes efter liv där det inte fanns att finna. hennes ögon var lika svarta som dina tankegångar, lika svarta som din scenkostym och dina kajalsotade ögon. och hon höll fast dig i sömnen, ett krampaktigt grepp om din spensliga gestalt som tenderade att vrida sig än hit, än dit. hennes klösanden kändes som smekningar mot din bara hud och om du bara kunnat se, hur rätt hon var i all sin felaktighet
hade du kanske kunnat rädda henne
hade du kanske kunnat rädda dig själv.

publikens jubel kväll efter kväll var som trumslag mot dina tinningar, en molande huvudvärk som inte ens spriten kunde bedöva. alltjämt som hon skrattade åt dina försök att undfly misären du själv förorsakat.

era konversationer saknade substans, meningsutbyten av noll
i tidningarna lockade de med den store magikerns synvilla. det var vad hon kallades. folket klämde ner sig i de trånga stolarna, bänkade sig framför föreställningen med läsk popcorn eller alkoholhaltiga drycker. dina ögon var simmiga av scenröken, hittade fäste i en högtalare.
du lade upp din själ på ett bord av lättsam underhållning; vissa kallade det ljusshow, andra ren magi.


men den enda vålnaden som fanns att skåda var du. upprätthållen endast av organ proteiner enzymer koffein. ifall du tagit av dig scenkostymen där och då, mitt i strålkastarens hårda sken
hade publiken på de bakre raderna kunnat räkna dina revben
och dina höftben hade sträckt sig ut mot dem likt händer gripandes efter hjälp.
men istället höll du dig till showens spikade program, gav dem vad de ville ha: en verklighetsflykt, en inblick i något annat.
och hon log.