sticker in låren under armarna blir till missfostret
den stumma
skräcken  har ingen personlighet
har endast ett mantra men glömde
det någonstans mellan husen och lekplatsen
jag är inte mer än spåren som trampas upp i
gräset vid den första frosten 19.9 ; försvinnande,
flyktiga
maten på min tallrik ser ut som uppkastningar
men jag är nöjd så
rapar lydigt tackar och tar emot
en sörja kan faktiskt mätta

jag är inte mer än mina
misslyckanden
jag faller skrikandes ner mot furugolvet
och inga ord kan hindra den där sorgen som kommer över en
och avskyn som liksom nästlat sig in bland skämten en försöker harklandes dra för
att värja sig
---
det är stensteg mot asfalt en låt på repeat tusen ord som upprepas kan väl försöka andas lite

här var det frost redan i september