sommaren liksom flämtar
och tid är så abstrakt
saker att göra för konkreta
famlar efter grässtrån
som snart klipps bort
sistaårseleverna lämnar
tomma platser i salar och
bamba
att inte kunna säga tre bokstäver
och få full förståelse
driver omkring
och säger egentligen
ingenting
men vad gör väl det
ögon är till för att fastna i
skolan en vettig ursäkt
för tissel och tassel.
regnet vimlar ner ut iväg
en bortsköljning
av en era
som inleddes med
förväntan
och avslutas med
förhoppning
(att ha någon att hålla
fast i när allting
rasar)
de krasar under kängorna
hoppar för att visa sin
vitalitet
det är bara att
trycka lite hårdare
säga lite svårare
de slutar snart
kras
kras
när upphör
de att förnedra
sig själva?
kras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar