elektriciteten är avstängd, hoppet utdött
och ljusen har låtits slockna över städerna
där invånarna somnar i ständigt mörker
och styrs med stryptag
runt sina halsar
och där frihet bara är ett ord
som tappat sin mening
någonstans bland
arbetslöshet och
skrikande barn.




men under en ranglig träsäng
på landsbygden
hittar någon en tändsticka
och han drar den mot
askens räfflade sida.
i det torra gräset får
elden fart
och den löper fram
genom städerna
som pistolskott


i en stad kan elektriciteten
återvända, ljusen tändas
och mörkret skingras
för att sedan åter
släckas ned i hoppets
fortsatt brinnande låga.




(för inte ens miljontals
tårar skulle kunna släcka
den eld som startades med
en ynka tändsticka)

tio-noll-noll.

jag trodde att med
la liberdad
kikandes fram bakom hörnet
skulle stegen kännas några
ton, bara några ton!, lättare
men det är som om fötterna vore
fastkilade mellan tusen platser
och lika många göromål
det snurrar till ibland
och jag undrar
”är det här jag?
styr jag den här varelsen?”
för att vakna som av en kalldusch;
bryskt, häftigt och hårt
precis som la vida

alla val som format tillvaron
och alla löften som inte infriats,
jag tänker på dig liksom en tänker
på en envis infektion eller ett sår
som fortsätter gå upp
(jag vill kunna uthärda med er,
men det är stört omöjligt)
och skolan surrar av ljud
som får mig att nästan
tappa förståndet bland
böcker och ungdomar
och lärare som stelnat
någonstans mellan
arbetet, hemmet och drömmen
om något annat
jag vill släppa allt
och bara lägga mig ner
glömma bort min befintlighet
och förnimma den som
ser på tv klockan tio-noll-noll
men jag behåller självkontrollen
trots allt
och klamrar mig fast i en bänk
som böljar likt mitt inre
det inre vilket snart strömmar över
men jag håller tillbaka, sväljer ner,
blundar och
överlever ännu en timme.

ingenting.

och jag skriver en uppsats om ingen jävla ting, men vad gör det, det är skolarbete och det är bara att skriva, bara att trycka ut ur sig själv, jag vet ingen jävla ting om njutning men måste skriva om det ändå och projektarbetet är en tung sten i bröstet som sliter och drar och hänger och slänger aj! skriker jag till, men vad gör det, det är skolarbete och det är bara att skriva, bara att trycka ut ur sig själv, jag vet ingen jävla ting om livet och jag förstår inte hur jag ska kunna få en lägenhet till hösten men vad gör det, kan ju alltid bo hos föräldrar igen och må sämre, jag vet ingen jävla ting om att lida så jag borde egentligen hålla käften, men vad gör det, den glappar ändå, ingen jävla ting

så som det är.

detdärmörkretsomförgören.


det här är vad jag hör:
en röst i fjärran som kallar och försöker dra mig med, neråt
det är här vad jag ser:
mörkret som faller över nejden och omsluter allt i svärta
det här är vad jag känner:
en kall hand som omsluter sig kring min strupe
det här är vad jag gör:
slår mig fri, slår mig bort (liksom så många gånger förr)



---------------------------------------

att tjäna pengar.


det finns ingen vinst
i att satsa på bättre mattransporter
i afrika
så istället, barn:
tänk på barnen i afrika
släng inte eran mat
för även om maten hunnit ruttna
innan den kommit fram till barnen
borde vi inte slänga något
skit samma
att den slängs där med
inte för att de är mätta eller så,
men för att den är dålig
och matsvinnet växer sig stort
berget blir lika massivt här som där
för ingen vill lägga pengar
på något som en inte kan
tjäna storkovan på.
livet i sin helhet:
allt för ens eget bästa.

om brustna illusioner.

”Och så är det också det här ihåliga, tomheten som kommer blodet att isas, som är värre än döden fast man hellre vill ha det på det viset än dö så länge man inte tar livet av sig.”


”Hon kramar om lakanet med bägge händer. Nu kommer det där som hon fruktar mer än döden: ett av de där ögonblicken när allt rasar; kroppen är av sten och hon skulle vilja skrika; men stenen har ingen stämma och inga tårar.”


- De vackra bilderna, Simone de Beauvoir.

Tågets slutstation (ett reportage i svenska c, som egentligen inte blev ett reportage)

Det är dags för mig att bege mig till Göteborg. Så jag kastar mig in i myllret av karaktärer vilka omger en station, i detta fall Kungsbackas.


Regnet slår hårt mot den av tuggummin och cigaretter beströdda asfalten. Det är en tisdag eftermiddag i gråa februari och alla tycks vara på väg någonstans. Kontorsnissarna med sina portföljer, de uttråkade skolungdomarna, barvagnsföräldrarna, A-langarna och en hund, som står skällande fastkopplad utanför Pressbyrån och drömmer om att fara bort. Kungsbacka är ett marknadspolitiskt Mekka och därav bär de flesta på en kasse från någon av dess butiker. De blå bussarna rullar in på stationen, medan vindrutetorkarna jagar det ivriga regnet. Virrvarret av människokroppar och trängsel lämnar den orutinerade tafatt, såsom pojken i tioårsåldern som står själv mitt i massan innan en kompis ropar - KALLE! Här är vi! vid busshållplats D, där 731:an mot Onsala står och brummar. Men de flesta banar självsäkert sin väg fram genom massan. Plötsligt: massan verkar på given signal stanna upp, vädra i luften och dra en lång, djup suck - pendeltåget mot Göteborg ser ut att vara försenat.

Klockan tickar snabbt mot 16:47, pendeltågets avgångstid. Personer, främst till synes medelålders, tycks turas om att blicka ut över spåren, letandes efter det gula transportmedlet. Regnet dundrar alltjämt mot stationstaket. Människorna rusar till stationen med flaxande paraplyer, som ser ut att när som helst kunna tappas. Då de kommit i säkerhet undan vädrets skottlinje, frustar och ruskar de på sig likt hundar. Kontorsnissarna med sina portföljer blänger på sina kostsamma armbandsur, skolungdomarna blinkar förstrött med sina mobilers klockor, barnvagnsföräldrarna tröstar sina avkommor och blickar stressat mot stationsklockan, a-langarna öppnar ännu en öl medan hunden skäller på en katt som går på andra sidan spåren.

Tjugo minuter efter utsatt tid rullar så tåget in på Kungsbacka station. Nu: slagsmålen vid dörrarna. Det blir en brottningsmatch, en kamp mot klockan och stressen till vart-de-än-ska-någonstans. Inifrån tåget knuffas det mellan gångarna; axlar slår mot varandra, fötter snubblar, händer försöker få ett fast grepp. Och utanför dörrarna gäller det att lyckas ta sig till marken, då perrongen framför dörrarna är täckt av kontorsnissar med sina portföljer, skolungdomar, barnvagnsföräldrar, a-langare och hunden, vars ägare varit barmhärtig nog att ta med den, bort från staden. Tjugofem minuter efter egentlig avgångstid stängs dörrarna till tåget med speakerröstens -Se upp! Dörrarna stängs! och alla ser ut att sucka av lättnad; att äntligen komma iväg.

Kort har visats mot avläsarna, sms-biljetter har skickats (av de som bryr sig om att betala) och sittplatserna har fyllts av trötta, irriterade människor. Resan startar och utanför fönstret virvlar Freeport, träd, hus och bilar förbi. En dörr mellan vagnarna står och slår, men ingen bryr sig om att stänga den. Slutligen stampar en skolungdom dit och smäller igen dörren, till allas tysta lättnad; att slippa resa sig upp och riskera förlora sin plats till en annan resenär.

Redan vid nästa anhalt, Hede station, vållar de på grund av kylan krånglande dörrarna problem. En äldre kvinna försöker ta sig in genom en av dessa, men lönlöst. Till följd av den slippriga perrongen tvingas hon att gå raskt till nästa dörr och samtidigt hojta - Jag vill på!, för annars kanske tåget kör ifrån henne. Kvinnans shoppingkassar är våta av regn, hennes hår fuktigt och ansiktet glödande rött. Tänk om hon trillar! Tänk om hon inte kommer på! Alla skrattar gott, men vet i bakhuvudet hur surt det känns att vara den som vill på. Att lämnas utanför. Kvinnan lyckas, trots det besvärliga underlaget och den blixtrande stressen i hennes ögon, ta sig på tåget. Hon slår sig ner på första bästa säte, vilket råkar vara mittemot mig. Pustande och ojande söker hon efter sitt färdbevis, för att ha det redo i handen ifall en kontrollant kommer. En tågvärd smäller sig faktiskt fram genom vagnarna, som om denne vädrat sig till den ivriga resenären. Tågvärden ropar -Biljettkontroll! och jag ser hur kvinnan spänner sig i förväntan. Hon spricker nästan av lusten att säga något. Säte efter säte avverkar tågvärden, med skolungdomar som snabbt skickar sms-biljetter, kontorsnissar som glömt trycka på en knapp på kortläsaren, a-langare som rusar in på toaletterna för att kunna planka och samtidigt dricka, barnvagnsföräldrar som rotar bland alla sina ta-hand-om-barn-attiraljer för att finna det dyrbara färdbeviset och hunden vilken tittar oroligt på sin ägare, trots att hunden inte ens behöver betala för sin resa. Tågvärden når vår plats och kvinnan slänger upp kortet i hans ansikte och kvider fram - Skulle jag kunna få ett glas vatten? Det var så väldigt ansträngande att ta sig på tåget! Han granskar hennes och därefter min biljett innan han svarar
-Jo, det ska jag kolla. Men jag kan inte garantera något. Efter två stationer är han tillbaka, utan ett glas i handen. Kvinnans mungipor dras nedåt och hon tycks få ännu en rynka i sin panna. -Tyvärr finns det inget vatten, hoppas det går bra ändå. Kvinnan blåser upp näsborrarna likt en upprörd häst och svarar -Ja, visst. Tack ändå med rösten fylld av sarkasm. Jag fnissar. Kvinnan tittar ut genom fönstret och mumlar något om dagens ungdom.

Strax innan Göteborgs centralstation, saktar tåget in och stannar. Suckar lägger sig likt ett åskmoln över sätena och dess passagerare. En speakerröst knastrar till och säger -Vi måste invänta ett annat tåg. En kvinna, en av kontorsnissarna, trycker häftigt in ett nummer på sin touch screen-mobil. Med gråt i rösten och tunga ögon säger hon -Det är försenat! Och nu måste vi vänta på ett annat tåg! Snälla, kan du inte köpa semlor? (Här spricker hennes röst). -Fyra stycken?

Tre minuter senare rullar så tåget igen och tar sig de sista hundra meterna till sin ändhållplats. Samma kamp utspelas än en gång; armbågar slås mot varandra, barn skriker, hunden nosar på en portfölj och utanför dörren är perrongen täckt av fötter tillhörandes kontorsnissar med sina portföljer, skolungdomar, barnvagnasföräldrar, a-langare och en hund, som viftar försiktigt på svansen. Det är samma diversion av människor, oavsett stad. Och även om staden är större, smäller regnet hårt mot den av tuggummin och cigaretter befläckade asfalten även här.

kvar blir bara ensamhet, ensamhet och enslighet.

och alla dessa nätter bland lakan täckta av dina egna kroppsvätskor; du tänkte det måste vara såhär det ska vara såhär och varenda liten atom hoppade till, liksom förskräckt, då du vaknade från en konstant dagdröm: om allt vore annorlunda. med munkavel kan en inte skrika särskilt högt, snarare mumla eller stöna, vilket du absolut inte ville. och mamma skrek det är mat nu! men du kunde inte svara, för munkaveln växte och bands fast vid sängens ben och kedjade dig vid din tillvaros grundstomme; detta fångenskapens säte. en respirator du inte kunde säras från, men inte heller leva tillsammans med, ditt syre men ändock ditt gift och du målade väggarna röda med dina tankars blod. det röda rann ner till första våningen, ut över maten mamma lagade, ut över golvet som aldrig riktigt kunde bli rent igen och du tänkte: allt är förstört. och det låg en del sanning i det, för det var DITT fel att mamma fyllde glaset gång på gång, DITT fel att syster inte kom hem igen, att pappa dog den där varma dagen i maj, att undulaten flög ut genom fönstret och endast lämnade en smutsig bur bakom sig.