but it's a cruel cruel world.

återvändsgränder, bakgator
dragna knivar
att
upphöra vara rädd.

för
meningslösheten
kvarstår.

strider.

vem torkar nu bort tårar från din kind
håller dig stilla när detdärmörkretsomförgören rister i din kropp
förstår halvfärdiga meningar när orden tappar kraft?

och jag håller mina löften
för även om de bryter sina
likt lyckokakor vars tur inte förverkligas,
skall jag inte bli som de
det finns knappt tid att rusta upp för striderna
som utkämpas
för de är i futurum likväl som presens
och medan vi utarmas, svälter, förgås
väntar nya anfall i morgon

jag införskaffar tårgas
har hört att det är bra att ha
att det kan komma till användning
men den konfiskeras innan jag hunnit
in genom ytterdörren till det de kallar hem
får tag på en revolver
och laddar den med ammunition, men det tar slut
fort, fort
och slagorden växer inte överallt
kan inte pressas fram i fabriker

med hjälp av eskapism
varje dag, varje månad
kan vi hålla oss flytande
huvudet ovanför vattenytan
trampa vatten för allt du orkar,
allt du kan, allt du tror
vi skall bekämpa och bestrida
stycka upp deras kvarlämningar och
sprida askan i hämndens eld

det finns de som kallar förakt
för djävulens verk, hävdar att
hat lätt förgör och förtar
men de som påstår sådant
har inte stått vid skottlinjen framför
förtryckarnas kulsprutor och hållit
sina ryggar raka
mött skotten med tystnad
(men vi skrek om natten, i våra drömmar. blodiga, sargade kroppar lemlästade för all framtid. fiendens aldrig sinande förråd av ammunition som ständigt drabbade oss ekade i våra huvuden)

hur ska vi uthärda?

en tillvaro i förnedring, byggd av förödmjukelse, förtryck, uttnyttjande och skuldbeläggning


jag kommer aldrig vika från din sida.

förruttnelse.

det finns de som halsar varenda dag. som vinglar fram mellan möblemangen, gör saker de senare inte kommer minnas. som krossar glas och lämnar kvar splitter, för de ser inte. de vet inte längre hur en tänder lampan. deras ord drabbar och svider, fastän de tror sig säga sanningar och inget annat. det finns de som utnyttjar och skänker dåligt samvete. som inte inser hur hårt de slår eller att ingen kommer fånga dem när de rasar.
för de kommer rasa.
dominobrickor, korthus.
det kommer ikapp.
det måste komma ifatt.
ifall det finns någon rättvisa.

att bevekas, bevakas men aldrig beviljas.

du vet, det är rätt kvavt här inne
och jag har lite problem med andningen
kanske beror det på den höga luftfuktigheten
eller beskyllningarna som kastas mot mig
likt straffar mot en målvakt
men jag har inga skydd och mitt bollsinne
har alltid varit krasst

du vet, jag hörde dig de första gångerna
därefter blev det upprepningar
som blev till rutiner
som blev till irritation

jag blir slagen på knäna
för att knäböja inför de
som ger mig allt
jag blir anropad tillkallad
invirad i en filt av
ärenden uträttande krav


ifall jag ber om hjälp
far jag som en boomerang
tillbaka
resurser räcker inte till,
det finns prioriteringar
enskilda fall och viljan
att förändra
kan du inte uthärda
ett tag till
kan du inte
bara försvinna
ur vårt system
men ta för guds skull
inte ditt liv
det blir så mycket
pappersarbete då
och vi är också
människor med liv.
(till skillnad från
mig)

den som går.

den som går
helst utan skor
barfota genom
arvika centrum
och vars dag är gjord
bara hen får en flaska sprit
klänningen fladdrar i vinden
som för
vi är partners in crime
idag
även om
staden har ögon, överallt
ögon som vill sätta åt
(var sover du i natt? var kommer du ifrån?
hur blev denna verklighet din?)


ynglingarna
skriker
'ge mig en ren, rakad fitta'
medan de själva
inte tvättat sig på tre dar
de läser utvikningstidningar
pekar på bilderna och säger
'så ska det se ut'
medan flickorna
går in i tältet
och super
ynglingarna
undrar
varför de inte får nåt
den här kvällen heller.
medan jag,
elakheten personifierad,
skrattar åt dem.
en festivalverklighet
i all sin glans.

mellanslag.

bild


far till arvika nu, eskapism i sin finaste form.

men älskling vi ska alla en gång dö;

det är juli
och
värmen läggs som omslag runt huden, gnider in sin hetta
(jag drunknar i en återvändsgränd).

men så länge en böjer sig under förtryckarna och gör sig
själv till förlorare kan ingen annan verklighet välkomna en.

att
vända uppväxtens rivande klor bakom sig
och stöta bort de som gav en sin identitet.
att
vända föraktet och frustrationen till
konstruktivitet och effektivitet.
att
vända mönstren ut och in.

nytryckt papper.

1. ett minne:

rusar genom ett tryckeri
i obestämbar halländsk
ort
bakom; två boxrar vars klor
smattrar likt kulsprutor mot
det kalla, svala golvet
den ena är namne med
min mor, likväl som kossan
på TV som är vän med en
grävling

den andre kommer avlida
inom fyra månader, men
flåsar ändock med
på mina fötter sneakers
som blinkar rosa då jag
springer eller stampar

jag är sju år
och lukten av nytryckt papper
har aldrig varit godare
kommer länge påminna
mig om bruna kartonger,
farbröders räffliga, bruna händer
och barndom.


2. en hallucination:

flyr genom en betongfabrik
eller är den en högstadieskola
likheterna är slående
i synnerhet under
inflytande av substanser
jag inte borde tagit
inte borde försett mig med
bakom; förlorade vänner
nu med knivar i sina händer
vill sprätta upp min nittonåriga
kropp
slita ut hjärtat som hamrar
riva det i miljontals bitar
motivet okänt, också de är
under påverkan
börja inte med sånt, barn!
försök inte uppnå eskapism
genom förstörelse
(men vi vet inte bättre,
vill inte veta bättre)
på mina fötter kängor med
åtta hål
som klampar
det verkar vara asfalt till
golv, nylagd svart sörja
ännu varm
som klibbar upp på benen,
försöker rycka mig ner i
avgrundsdjupet
men jag rycker tillbaka;
attack!
detdärmörkretsomförgören
ska inte få vinna.

och lukten av nytryckt papper
kittlar min näsa,
påminner om början av en termin
provblad och stenciler
(förtvivlan)


3. en verklighet, en bön:
är tiden som går
den enda hjälp
samhället har
att erbjuda
hur dåligt
är nog
hur högt
är tillräckligt
att jämföra
situationer
sätta ont mot
ont
slinter, tappar
greppet
skriker
i tystnad

lukten av nytryckt papper
är en påminnelse om
frågor ifyllda
ikryssade utan
att leda till nåt
annat än
hopplöshet.

landsflykt.

landsflykt. det är vad du är i. sitter på ett tåg på väg mot köpenhamn, njuter av ditt dyra kaffe och senaste numret av sonic. mannen mittemot dig, med sin tjocka mustasch och dagens GT, skulle knappast ta dig för att vara i flykt. din utsida är lugn, sansad. men inte kallblodig. du vet var gränsen går och du håller dig innanför den, allt medan det inombords kokar.
för du hjälper ett barn som trillat upp på fötter, fastän du inte tål dem.
och du andas stilla, just som jag lärt dig. annars skulle det smälla.
de säger att små kistor är de sorgligaste.
men du vet inte längre vad sorgsenhet är.
nästa: malmö ropas i högtalarna. kanske skåneland skulle ta emot dig, men det är för osäkert. tvivel är det sista du behöver nu.
du bläddrar, läser om något obskyrt band som måste höras. men mest tänker du. på saga. på vera. på alla andra flickor. dina älskade.
36 pärlor i halsbandet nu. vid 50 räcker det.

den första. lisa. sensommar 06 och du satt i slottskogen med vänner som så småningom vände dig ryggen. förutom jag. aldrig jag. fjorton år med små bröst och en tendens att ständigt samla blåmärken. du hatade dig själv. så dansade hon ner på filten och sa vad söt du är. och trots att vi knappt talats vid, visste du vad lisa förtjänade.
hon var din första kyss där i gröngräset med vinden dansandes i hårtestarna. när du var färdig med henne trodde de att ett djur gjort det. ett rovdjur. söndergnagd, söndertrasad kropp.

du log. de skulle ha spärrat in dig om de sett, men den enda som visste det var jag. det är anmärkningsvärt att du minns alla trettiosex namnen och tillvägagångssätten. men det var likadant för mig. och de andra.

likhanteringen är du extra förtjust i. få kroppar att försvinna, spår att aldrig finnas.

saga. med skrattet som fick pojkarnas knän att darra. och dina med. så klart. din sjuka jävel.
vera. med lockigt hår som gled mjukt mellan dina fingrar. som fick pojkarna att sucka. och dig med. din sjuka jävel.
så
jävla
sjuk.
och du kommer inte bli nöjd förrän du samlat dem alla. precis som vi andra gjort.
lycka till.

likvärdiga!!

satte kaffet i fel strupe. älskar fb, verkligen.

försoning.

lyssnar till tågen mot rälsen,
vinden mot vassen,
fötterna mot korrigerad plåt.


inväntar skiljepunkten.



sally mann

vi kan inte bli kvar här. vi får inte bli kvar här.

om maj
lämnade mig
i lättnad
lämnar juni
mig i
förhoppning.


jag tänker inte
ljuga
jag tänker inte
skyla över
är trött på att
sopa undan,
förglömma
vända undan
blicken.
plocka upp
efter andra
skrubba bort
andras
nedsmutsande
hålla käft
när det brister
och jag
kommer nog
alltid
ha skulden
klättrandes
i halsen
på väg upp
på gränsen
till
att kasta sig
ut
en kaskadspya
av
minnesskärvor
som helst
skulle ha
raderats.
(men som jag
inte kan vara
förutan)

utrymningsplan.

en rökkorridor
ett brinnande rum
håll dig nära golvet
där är röken inte lika giftig
som högre upp
kryp jämsides med dammet
som pyr
om du biter ihop
och inte går emot
överlevnadens
strategier
kommer du nog ur
det här
helskinnad
ifall helskinnad
innebär
med livet
i behåll
men vad är
liv



inte är det denna
ständiga längtan
detta alltid lustande
behov
nedräknande
väntan
på en tillvaro
som tillför
eller som
åtminstone
inte förstör
en omgivning
som inte måste
blundas inför


du är inte
i närheten av
eldens mittpunkt
men väter
ändock
parkettgolvet
med dina
meningslöshetens
tårar
för
ett syfte
har du
aldrig
tjänat
inte ens
i en situation
som
denna.






kom ihåg:
kräla.