jag äter upp mina händer spottar ut min oros kött häller saltvatten över kall metall köper ingenting förtjänar ingenting rullar runt på marken i snön för att kanske känna något kanske frysa kanske huttra men istället lyckas jag enbart trasa sönder en sko och jag skriker mot halvmånen och stjärnorna och skogen att jag inte vill vara med att det är ett jävla spel vars regler jag inte förstår och det gnager i mig detta förakt denna malande mumsande glufsande parasit som vid minsta gödsling förökar sig lika snabbt som tågen far förbi kba station och jag tänker på larsa att han är en av få lärare som jag faktiskt uppskattar vad hände med engagemang och motiveringar försvann väl ner i privatiseringens och nedskärningens gyttja men mest fruktar jag misslyckandet att ha studerat i månader nästan år med resultatet att detdärmörkretsomförgören tar över
eller att lämnas därhän för det finns bättre och jag skriker än en gång vrålar åt skyn och faller ner ner ner
väl talat,
SvaraRaderamen jag kommer aldrig förlåta mig själv för att du nämnde larsa innan jag gjorde det. det var emellertid stort.