far med fingertopparna över knögglig tid vilken tycks passera med en hastighet av noll meter per sekund. kanske är det jag som har bristande uppfattningsförmåga, vad jag, med feberyra och uttråkning.
och jag tänker; vad har jag nu gjort? detdärmörkretsomförgören dödar mig, långsamt och tärande, sårande, min kropp vägrar lyda, blir till en betongklump likt så många gånger förr. det måste ha funnits en tid innan den, men om det nu gjorde det, har jag inget minne av. antar den förträngdes jämte dylika glädjeämnen. och mina tankar tar över kroppens nervsystem, får dem att spritta likt hästarna på sommarbete, men så krossar jag dem med ett demolerande slag får dem att försvinna med några ord. för jag är nojig, denna ständiga rädsla att fela, denna ständiga oro för misstag. tror den växte upp i takt med mig själv, byggdes stor jämte självhatet, självbestraffningen och självplågandet. att vända allt mot sig själv,
tänker på snön, tänker på dess förlamande kraft, hur ens älskade är fast i en stor stor stad långt bort och jag sitter här i en stuga i skog med tusen känslor, alla färgade av saknad.
saknar också hunden jag uppfostrade, hunden som brukade sova tung i min säng, hunden som pep när jag skrek, som slickade upp mina tårar efter vart och ett av bakslagen. den lilla hunden som alltid finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar