jag var tolv år och hade fått en kanin, efter en lång tids tjat. det kanske inte rörde sig om särskilt lång tid i verkligheten, men i mitt sinne var det år. för det enda som kunde få mig glad var en kanin, med en vädrande nos och en päls mjuk att klappa som endast var min. och jag fick en. han hette pelle och var ett och ett halvt år. hans bur var alldeles för liten och pappa tyckte han var söt när han stack upp nosen genom halmen. blyg, men nyfiken. jag tyckte så fruktansvärt synd om pelle, som inte ens kunde sträcka ut sig i sin fulla längd i den lilla buren.
så vi byggde en ny, pappa och jag.
och det var början till en era som sträckte sig över flera år, i verkligheten denna gång. med kaniner och burar och hoppning och tävlingar och en kull med sju små kaninungar:
21/12 2010
nitton år nu och på brinken till åldrandet; darrande kör jag bilen genom vinterlandskapet med dess snötäckta trädtoppar och dimmiga skyar. och jag lyckas. jag tar körkort. och får en bil. kanske är jag vuxen nu, kanske inte.
mest är jag glad. för att jag fick pelle.
och jag lyckades ta körkort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar