en historia.

en gång i tiden
för inte alls särskilt länge sedan
såg jag varenda flicka som ett objekt
och alla pojkar som rivaler
i min ständiga hunger och jakt
efter nya erövringar.

de jag pratade med
pratade jag med
för att jag ville dem vinna;
något annat vore att inte
försöka.
och när jag väl lyckades
åt självhatet upp mig,
kräktes upp mig någonstans
längs vägen hem med
bakisbussen.
för ingen kunde älska mig
på riktigt.
och jag hade tappat tron
på allt vad kärlek
kunde vara.

det väl i början av maj
och våren darrade än i
luften
jag hatade paren i solen,
paren i regnet
paren ÖVERALLT
och jag var äckligt medveten om
att det var tvunget till förändring.
att-
snart spärrar de in mig igen
eller så avslutas allt
två alternativ;
lika helvetiska
men jag undslapp dem
just som livet
är en kollision av
diverse tillfälligheter
vilka bildar ett mönster
ett mönster som lades fram
och jag sydde efter det
sydde en verklighet
som förändrade allt.
jag blev feminist
på riktigt
och insåg
att kärlek
finns
bara det att den är
rätt bra på kurragömma
och gärna lockar med
illusioner som förleder
vrider synsätt fel
och en hamnar kanske
fel ibland
men så
dyker den upp
där & när
en minst anar
och då gör en bäst i
att följa med
för när den skymtar till igen
vet en aldrig
och någon likadan
kommer inte igen.