att inte hitta hem.

bes om direktioner om råd om vägval bussturer klockslag
ser jag så viss ut? så belamrad i städer och bekant med kollektivtrafikens system?
jag som knappt hittar hem,
vilket det finns andra orsaker till.
så många anledningar
för många smygande tankar
smutsade av förakt

om det känns som det går åt skogen, ring
om du är på väg att följa en impuls, ring
och visst är det fint att de bryr sig
men jag tvivlar på att
ett telefonsamtal till vuxenpsykvården
kan hjälpa mig nu

låter dina pulsslag
sätta takten
till min
överlevnad
och jag samlar mod.

minfält.

jag springer över ett minfält av
eskalerande drömmar
ett enda felsteg och de försvinner, en
efter en efter en
blommorna brinner gräset flammar
mitt hår förkolnar av rök och aska



framför mig hägrar
ett hem att kalla mitt
två kajor slår sig ner framför mig
blockerar min framfart
skrattar hest
hah!
du kommer få ångest
så fort disken
travar sig
så snart tvättiden
närmar sig
när dammet kittlar
din näsa
trivialiteter
skriker jag
ge mig liv
lite frihet
en känsla av att
det är värt det
och de flyger upp, bort
deras ögon är röda
av röken som än pyr
runt omkring oss.

älskade blomma jag ser hur du kämpar men du växer för nära motorvägen

jag tassar på tå över dammiga golv,

men välter ner en bok och duns! 

friden störs, tystnaden bryts, jag är det svarta fåret

som ständigt stör

…

juni försvinner snart och med den en osannolik tid

hur läkaren ringer mig och säger

"jag vet att det är svårt nu, men det kommer bli bättre"

och hur jag efter alla dessa år

faktiskt tror på det.

…

tittar på lägenheter att flytta in i

att sätta sig i skuld men på ett helt nytt sätt

snälla låt det ske

(jag vet inte om jag klarar mig så länge till)

välregisserad popdröm: cigaretter, zoloft och sprit (rock'n'roll är min ursäkt i kväll)

han säger med hes whiskeydränkt röst att de gav dig liv. ett liv med komplikationer skriker du.


det blir inte bättre; du blir nött. för du vet, förbättring är för dårar och du är ingen bara ett skal av tysta filosofier. MEN SNÄLLA TA MIG HÄRIFRÅN
i skuggan av solen syns dina ärr inte lika tydligt, är nästan obemärkta




år läggs på år och tid är ett diffust begrepp
att slänga sig med ironi och aforismer och uttryck du knappt vet vad de betyder
blir din eskapism från en realitet fylld av missnöje
men vad har väl du att klaga över
hus och mat och sällskap och arbete;
något annat borde ingenting betyda enligt honom. enligt honom borde du vara hemskt tacksam.




fastlåst i en position av skuld och frågor som haglar mot din krumma rygg stiger du upp om morgnarna med nattens mardrömmar kvar i minnet
men åh!
det var ju inga mardrömmar
för även om det inte är något krig i detta lagomhetens land utkämpar du en daglig strid mot de som gav dig en existens
en kamp för dräglighet, men lika mycket en kamp om tempus
för det är i futurum allting sker, det är i futurum du flyr


över åkrarna mellan radhusen genom buskagen, en svävare drake ballong fylld med helium
en skugga tecknas mot regnfuktig asfalt, cigarettröken står likt en aura runt dig
och antagligen ler du, antagligen känner du en överväldigande tillfredsställelse av att se deras häpna miner





att bege sig.

SJÄLAÄTARE.

hon sköt fram från bakom ditt öra likt en projektil avtecknad mot himlavalvet. ett horn i din sida, en sten mot ditt bröst. du var en magiker likväl som tragiker, en underhållare med brist på komik (helt utan faktiskt). på din bekostnad grävde hon ner sig i dyngan av samhällets grupperingar; sökandes efter liv där det inte fanns att finna. hennes ögon var lika svarta som dina tankegångar, lika svarta som din scenkostym och dina kajalsotade ögon. och hon höll fast dig i sömnen, ett krampaktigt grepp om din spensliga gestalt som tenderade att vrida sig än hit, än dit. hennes klösanden kändes som smekningar mot din bara hud och om du bara kunnat se, hur rätt hon var i all sin felaktighet
hade du kanske kunnat rädda henne
hade du kanske kunnat rädda dig själv.

publikens jubel kväll efter kväll var som trumslag mot dina tinningar, en molande huvudvärk som inte ens spriten kunde bedöva. alltjämt som hon skrattade åt dina försök att undfly misären du själv förorsakat.

era konversationer saknade substans, meningsutbyten av noll
i tidningarna lockade de med den store magikerns synvilla. det var vad hon kallades. folket klämde ner sig i de trånga stolarna, bänkade sig framför föreställningen med läsk popcorn eller alkoholhaltiga drycker. dina ögon var simmiga av scenröken, hittade fäste i en högtalare.
du lade upp din själ på ett bord av lättsam underhållning; vissa kallade det ljusshow, andra ren magi.


men den enda vålnaden som fanns att skåda var du. upprätthållen endast av organ proteiner enzymer koffein. ifall du tagit av dig scenkostymen där och då, mitt i strålkastarens hårda sken
hade publiken på de bakre raderna kunnat räkna dina revben
och dina höftben hade sträckt sig ut mot dem likt händer gripandes efter hjälp.
men istället höll du dig till showens spikade program, gav dem vad de ville ha: en verklighetsflykt, en inblick i något annat.
och hon log.

för en natt.

brer en macka
kedjeröker
och far in till staden
fyrtiofem minuter av
resande
av smärtsamhet
att lämna allt vad
sanitet och dignitet heter
för en natt
jag kan en portlåskod
och min jacka är fodrad
trots att det är
den varmaste av årstider

in på småtimmarna
försöker svarttaxichaffisarna
övertala mig till
att följa med dem
men jag vill bara
sprida lite samhörighetskänsla
säger:
upp till kamp!
de anklagar mig för att
vara hög
på en av alla droger som
florerar runt staden
trots min fasta blick
och de, enligt min mening,
befogade åsikter
jag strör längs centralens
parkbänkssovare och de utan villkor
arbetande


på den nattöppna snabbmatskedjan
sockerbomben
fettansamligen
möter jag en bekant
och hamnar i en trevlighetskonversation
fylld av tristess
de lärde mig skådespelets konst
och rollen som duktig flicka
spelar jag
utan ansträngning
skrattar och skämtar
just inom gränsen av vad
som anses accepterat
borde väl egentligen
driva med det enorma intresset
också min bekanta hyser
för en rojalistisk familj.


när hon tagit sista vagnen hem
spatserar jag till andralånggatan
och dess romantiska atmosfär
en transa säger till mig
att jag borde stanna hemma
en kväll som denna
att jag borde
sköta mitt liv
precis som hon tar hand om sitt
jag skrattar och säger
att jag nog överlever
också den här natten
att vad de kallar hem
kan vara betydlig farligare
än en stad där inte helt
tillförlitliga karaktärer
stryker omkring

vid sjutiden på morgonen
just som de tidiga kontorsnissarna
börjar synas längs gatorna
far jag de fyrtiofem minuterna
tillbaka
med en halväten macka
i väskan
och samlar mig till
seriositet.

wherever we go, we take all or nothing.

liv är inte till
för att
väntas in
det ska jagas
och kanske
är jag
ivrig
men hellre det
än att
kasta pärlor
åt svin.

om jag kunde, skulle jag skriva en hymn.

om jag kunde, skulle jag skriva en hymn för alla de som tenderar att rasera omgivningen så snart de företar sig något. om hur deras ord ständigt faller fel, om hur deras händer krampar till knytnävsslag. de som förblir oälskade, hatade in i ovinnerligheten. jag skulle skriva om hur de söker situationer där deras beteende kan ses som någorlunda befogat, där de kan leva fullt ut. hur de sprejar ner ortens undergångar med slagord från deras soundtrack, hur de sprider sin misär och apati längs ortens välansade gräsmattor. om jag kunde, skulle jag skriva en hymn för alla de som slutligen hamnar på botten eller förflyttar sig till nya territorium, de som aldrig riktigt hade någon plats i orten.

vi ska älska under stjärnorna, baby

vi ska älska under stjärnorna, baby
och det ska vara bättre än något annat vi någonsin gjort.
hennes rödvinsdränkta käft färgar av sig på din vita tröja, du blundar för förklaringarna som komma skall.
sommaren kommer också detta år, baby.
och då ska allt vara förändrat.
men liven har inga lyckliga slut, de finns bara i sagorna baby.
det vet du väl?
att inget blir som en tror.
men för nu räcker
vi ska älska under stjärnorna, baby
som livlina.

life will choke you slowly if you fear it.

skyttehyddor
gömmer vapen
deras strategi
är allt eller
inget
full ammunition
eller tomma skott




glömmer skuld och
dåligt samvete
för att sedan
i ensamhet
anfallas av dem.
lärdomar dras
vem får det
kortaste strået
och är det densamme
varje gång
de rusar mot mig
tusen man i strid
dragna pistoler
och jag stannar
sätter upp handen
mot illusionens
glas.





äckel kryper uppåt
i halsen
riskerar att
bryta sig ut
fånge i en trasig
kropp
ett fängelse
med enbart
villkorliga
domar
äckel dömd
till livstid
som kan
ändras till
en dag




det är inte tid för
självtvivel
och varför
skulle jag behöva
droger när du
går bredvid
att hamna på
botten
efter några
hundradelar
tta blir min
räddning
onsala tog
mitt liv
innan det
blivit mitt



vem ska ställas
till svars
vem ska
beskyllas
en rättegång
utan avslut
en rättegång
utan befintlighet
ett svävande moment
i tankarnas
tidsålder.




och vad spelar väl
det för roll
vad spelar väl
något för roll
en pjäs
med manus
som ändras
efterhand
det är inte
lika tradigt
längre
men skyddsnät
kan ryckas undan
och
ifall det sker
är fallet
mot kall hård
verklighet
så mycket
värre.
värre än
det där
slaget mot skrevet
värre än
deras tyngsta
artilleri
kärnvapen
ingenting
i jämförelse





den ständiga
rädslan
kan endast
skrattas
rakt upp
i ansiktet.
(cynism
tar udden
av allt)

det enda som hjälper mot tankar är hud.

den obetalbara skulden
till de som lämnar
de blodiga spår
vilka etsar fast
och hänger kvar
i åratal.

sliter i uppväxtens
ogräs
skrubbar sedan bort
jorden som fastnat
under nagelbanden.

ristar in frammarschen
genom den här hålans
blickar och struntprat
i de av rus fläckade väggarna.
solen bränner dagar
i sträck, åtföljs av
regn som strilar öser väller.

om natten mardrömmar
där en förlorad älskad
figurerar
bland rulltrappor
och skrämmande
gångar.

att tas på allvar
kan inte tas för givet
när sanningen befläckats
av den obotliga viljan att
dölja. sopa undan. gömma.
under för lång tid.

you don't belong here.

och det tar endast ett fåtal ord
för att hamna i den position
varifrån en imploderar
eller
tappar allt.

i motsättning till
förtryck
ignorans
arrogans
och manipulation
står makten kvar;
det dåliga samvetet
klyver klöser.



systemen sävliga
att knipa igen
blunda hårt hårt
vänd dig om
stäng dörren nu.
täcket över huvudet
mobilen i ett fast grepp
i med hörlurarna
för ord
färdas
genom dörrar
genom väggar
genom tyg
och du blir aldrig
äldre än
tonår.

kras; sommaren liksom flämtar.

sommaren liksom flämtar
och tid är så abstrakt
saker att göra för konkreta
famlar efter grässtrån
som snart klipps bort
sistaårseleverna lämnar
tomma platser i salar och
bamba
att inte kunna säga tre bokstäver
och få full förståelse
driver omkring
och säger egentligen
ingenting
men vad gör väl det
ögon är till för att fastna i
skolan en vettig ursäkt
för tissel och tassel.

regnet vimlar ner ut iväg
en bortsköljning
av en era
som inleddes med
förväntan
och avslutas med
förhoppning
(att ha någon att hålla
fast i när allting
rasar)

de krasar under kängorna
hoppar för att visa sin
vitalitet
det är bara att
trycka lite hårdare
säga lite svårare
de slutar snart
kras
kras
när upphör
de att förnedra
sig själva?
kras.

men jag går inte isär när jag går med dig.

bommar.

bommarna hann fällas ner innan vi kommit över spåren där tågen aldrig stannar. vi tvingades trycka ner gaspedalen; en gatlykta krossades men bommarna vek sig. och tåget susade förbi, nosade i bilens bak. greyhounden mötte taxen och vi sjöng ut vår rädsla, slet i våra bilbälten i en desperat förhoppning om att komma ut ur plåtbunkern.


men det var ju bara för spänningens och adrenalinkickens skull vi skrek;
make it happen dundrade ur högtalarna för vi måste höra det vi gör (det är så lätt att glömma annars). ständigt sökte vi det rus som livet aldrig gav oss.




och bommarna föll, gång på gång på gång.

stryk mig mothårs.

stryk mig mothårs
lilla hoppet som dunkar
jag faller för det som
i folkmun anses fel
kastas mellan förväntan
och misstro
vrider på slantar i ett
försök att finna svar
men det enda jag stöter på
är den som inte kan bli min

om jag kunde, skulle jag gråta
men tårarna förspilldes för
längesen på människor
som tappat betydelse;
att ge men aldrig få
att ta men aldrig vinna
förlorare samlas runt
blinkande skärmar
förtvivlan och raserade drömmar
det tar tid att bygga upp
sig själv
men dagarna flyr
och stunden är snart kommen
det är väl lika bra
att påskynda processen
(jag är ett gift
se upp!
min envishet
biter tag)

(maj lämnar mig med en bestående känsla av lättnad)

sommaren ter sig som en vidsträckt äng av tid,
men antar att den spinner förbi
med sitt obotliga ofrånkomliga mörker
och numren jag får kommer förändra tillvaron
tar ett djupt andetag
att vara medveten om
välbefinnandet
som väntar.