okej okej det kanske är maniskt att sortera vad en ska läsa med hjälp av post-it lappar i olika färger och skriva upp i sin kalender hur många sidor en ska läsa om dagen och det kanske är maniskt att alltid veta när nästa inlämning är

men det är bättre än att falla ihop i en hög på golvet och inte kunna resa sig för att det finns alldeles för mycket att göra när en väl reser sig och sedan ligga kvar känna golvet skära in i kotor och ryggraden och hur det stelnar: tårarna i ansiktet blir till stela remsor som sakta löses upp om en gapar stort gång på gång musklerna krampar magen vänds ut och in men inte av hunger snarare av apati alla dessa tankar som får huvudet att dunka i takt till grannens musik det finns så många anledningar att inte känna såhär men lika många att göra det.

2007 eller 2014, det spelar ingen roll

bussar byts mot andra bussar; 731:an, 732:an, 744:an, 743:an, 747:an, och 721:an

det är så enkelt att låtsas vara med i en film och lyssna på musik alldeles för högt och rödmosig försöka hålla tillbaka gråten men misslyckas fatalt

för rum byts mot andra rum; men inget av de där mer eller mindre offentliga rummen tillåter

det spelar ingen roll

om det är 2007 och nån säger att jag är ä c k l i g

eller om det är 2014 och jag blir arg för favoriserande, mobbning och ett ifrågasättande som kommer vid alldeles fel tillfälle

det är så enkelt att gömma sig under täcket och skrikgråta och sedan, flämtandes och alldeles för svettig, försöka försvinna ner bland lakanen.

jag skulle vilja säga att jag är stark men egentligen är jag bara så fruktansvärt trött på att springa.

allting leder hit;