bommarna hann fällas ner innan vi kommit över spåren där tågen aldrig stannar. vi tvingades trycka ner gaspedalen; en gatlykta krossades men bommarna vek sig. och tåget susade förbi, nosade i bilens bak. greyhounden mötte taxen och vi sjöng ut vår rädsla, slet i våra bilbälten i en desperat förhoppning om att komma ut ur plåtbunkern.
men det var ju bara för spänningens och adrenalinkickens skull vi skrek;
make it happen dundrade ur högtalarna för vi måste höra det vi gör (det är så lätt att glömma annars). ständigt sökte vi det rus som livet aldrig gav oss.
och bommarna föll, gång på gång på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar