det var aldrig hon, det var du.
det var du som skrev de förbannade orden, du som sprättade upp hennes hud.
hennes nervtrådar är avslitna, de tunna benen knäckta sade läkaren.
och du grät. skamsna tårar ner bland blodet i avloppen.
läkaren täckte över henne och kramade din axel med sin lena hand.
ringde några dagar senare och bjöd ut dig.
du tackade ja och inom ett år utbyttes ringar.
men alla nätter dansade hon framför dina stängda ögonlock.
hon viskade, så mjukt så mjukt:
SÄTT MIG PÅ VILKET TÅG VILKEN BUSS VILKEN FÄRJA SOM HELST
LÅT MIG UNDFLY DENNA TILLVARO
SOM ENBART FUNGERAR SOM
EN TRANSPORTSTRÄCKA MOT
SLUTET.
(det var aldrig mina ord)
och du vaknade alla nätter 03.48, samma tid som du ätit hennes andra kammare.
din hud kladdig av svett och järnsmaken det enda du kunde känna.
det var aldrig hon. det var du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar