Det är dags för mig att bege mig till Göteborg. Så jag kastar mig in i myllret av karaktärer vilka omger en station, i detta fall Kungsbackas.
Regnet slår hårt mot den av tuggummin och cigaretter beströdda asfalten. Det är en tisdag eftermiddag i gråa februari och alla tycks vara på väg någonstans. Kontorsnissarna med sina portföljer, de uttråkade skolungdomarna, barvagnsföräldrarna, A-langarna och en hund, som står skällande fastkopplad utanför Pressbyrån och drömmer om att fara bort. Kungsbacka är ett marknadspolitiskt Mekka och därav bär de flesta på en kasse från någon av dess butiker. De blå bussarna rullar in på stationen, medan vindrutetorkarna jagar det ivriga regnet. Virrvarret av människokroppar och trängsel lämnar den orutinerade tafatt, såsom pojken i tioårsåldern som står själv mitt i massan innan en kompis ropar - KALLE! Här är vi! vid busshållplats D, där 731:an mot Onsala står och brummar. Men de flesta banar självsäkert sin väg fram genom massan. Plötsligt: massan verkar på given signal stanna upp, vädra i luften och dra en lång, djup suck - pendeltåget mot Göteborg ser ut att vara försenat.
Klockan tickar snabbt mot 16:47, pendeltågets avgångstid. Personer, främst till synes medelålders, tycks turas om att blicka ut över spåren, letandes efter det gula transportmedlet. Regnet dundrar alltjämt mot stationstaket. Människorna rusar till stationen med flaxande paraplyer, som ser ut att när som helst kunna tappas. Då de kommit i säkerhet undan vädrets skottlinje, frustar och ruskar de på sig likt hundar. Kontorsnissarna med sina portföljer blänger på sina kostsamma armbandsur, skolungdomarna blinkar förstrött med sina mobilers klockor, barnvagnsföräldrarna tröstar sina avkommor och blickar stressat mot stationsklockan, a-langarna öppnar ännu en öl medan hunden skäller på en katt som går på andra sidan spåren.
Tjugo minuter efter utsatt tid rullar så tåget in på Kungsbacka station. Nu: slagsmålen vid dörrarna. Det blir en brottningsmatch, en kamp mot klockan och stressen till vart-de-än-ska-någonstans. Inifrån tåget knuffas det mellan gångarna; axlar slår mot varandra, fötter snubblar, händer försöker få ett fast grepp. Och utanför dörrarna gäller det att lyckas ta sig till marken, då perrongen framför dörrarna är täckt av kontorsnissar med sina portföljer, skolungdomar, barnvagnsföräldrar, a-langare och hunden, vars ägare varit barmhärtig nog att ta med den, bort från staden. Tjugofem minuter efter egentlig avgångstid stängs dörrarna till tåget med speakerröstens -Se upp! Dörrarna stängs! och alla ser ut att sucka av lättnad; att äntligen komma iväg.
Kort har visats mot avläsarna, sms-biljetter har skickats (av de som bryr sig om att betala) och sittplatserna har fyllts av trötta, irriterade människor. Resan startar och utanför fönstret virvlar Freeport, träd, hus och bilar förbi. En dörr mellan vagnarna står och slår, men ingen bryr sig om att stänga den. Slutligen stampar en skolungdom dit och smäller igen dörren, till allas tysta lättnad; att slippa resa sig upp och riskera förlora sin plats till en annan resenär.
Redan vid nästa anhalt, Hede station, vållar de på grund av kylan krånglande dörrarna problem. En äldre kvinna försöker ta sig in genom en av dessa, men lönlöst. Till följd av den slippriga perrongen tvingas hon att gå raskt till nästa dörr och samtidigt hojta - Jag vill på!, för annars kanske tåget kör ifrån henne. Kvinnans shoppingkassar är våta av regn, hennes hår fuktigt och ansiktet glödande rött. Tänk om hon trillar! Tänk om hon inte kommer på! Alla skrattar gott, men vet i bakhuvudet hur surt det känns att vara den som vill på. Att lämnas utanför. Kvinnan lyckas, trots det besvärliga underlaget och den blixtrande stressen i hennes ögon, ta sig på tåget. Hon slår sig ner på första bästa säte, vilket råkar vara mittemot mig. Pustande och ojande söker hon efter sitt färdbevis, för att ha det redo i handen ifall en kontrollant kommer. En tågvärd smäller sig faktiskt fram genom vagnarna, som om denne vädrat sig till den ivriga resenären. Tågvärden ropar -Biljettkontroll! och jag ser hur kvinnan spänner sig i förväntan. Hon spricker nästan av lusten att säga något. Säte efter säte avverkar tågvärden, med skolungdomar som snabbt skickar sms-biljetter, kontorsnissar som glömt trycka på en knapp på kortläsaren, a-langare som rusar in på toaletterna för att kunna planka och samtidigt dricka, barnvagnsföräldrar som rotar bland alla sina ta-hand-om-barn-attiraljer för att finna det dyrbara färdbeviset och hunden vilken tittar oroligt på sin ägare, trots att hunden inte ens behöver betala för sin resa. Tågvärden når vår plats och kvinnan slänger upp kortet i hans ansikte och kvider fram - Skulle jag kunna få ett glas vatten? Det var så väldigt ansträngande att ta sig på tåget! Han granskar hennes och därefter min biljett innan han svarar
-Jo, det ska jag kolla. Men jag kan inte garantera något. Efter två stationer är han tillbaka, utan ett glas i handen. Kvinnans mungipor dras nedåt och hon tycks få ännu en rynka i sin panna. -Tyvärr finns det inget vatten, hoppas det går bra ändå. Kvinnan blåser upp näsborrarna likt en upprörd häst och svarar -Ja, visst. Tack ändå med rösten fylld av sarkasm. Jag fnissar. Kvinnan tittar ut genom fönstret och mumlar något om dagens ungdom.
Strax innan Göteborgs centralstation, saktar tåget in och stannar. Suckar lägger sig likt ett åskmoln över sätena och dess passagerare. En speakerröst knastrar till och säger -Vi måste invänta ett annat tåg. En kvinna, en av kontorsnissarna, trycker häftigt in ett nummer på sin touch screen-mobil. Med gråt i rösten och tunga ögon säger hon -Det är försenat! Och nu måste vi vänta på ett annat tåg! Snälla, kan du inte köpa semlor? (Här spricker hennes röst). -Fyra stycken?
Tre minuter senare rullar så tåget igen och tar sig de sista hundra meterna till sin ändhållplats. Samma kamp utspelas än en gång; armbågar slås mot varandra, barn skriker, hunden nosar på en portfölj och utanför dörren är perrongen täckt av fötter tillhörandes kontorsnissar med sina portföljer, skolungdomar, barnvagnasföräldrar, a-langare och en hund, som viftar försiktigt på svansen. Det är samma diversion av människor, oavsett stad. Och även om staden är större, smäller regnet hårt mot den av tuggummin och cigaretter befläckade asfalten även här.
