och idag lämnar jag tonåren, för alltid. dessa tonår med all smärta och den lilla glädje de erbjöd. när jag fyllde tretton skrev jag
vadå tonår? måste man väga ett ton då? eller flera? men jag hade redan upplevt skiten och smutsen, det växande hatet, den svaga självkänslan, den bräckta tilltron. jag ville bara försöka skämta bort det, fastän jag visste att jag skulle misslyckas gång på gång.
för det är så det fungerar. dessa försvarstekniker.
så jag byggde upp en egen värld.
en värld av popsånger och utanförskap, betygshets och drömmar, främst drömmar.
om hur det kunde varit annorlunda. om hur det varit ifall jag varit en annan, med andra förutsättningar. men jag var inte det. och tur var väl det, för vem skulle jag varit idag om det inte varit för den där skiten och smutsen, det växande hatet, den svaga självkänslan och den bräckta tilltron? ingen aning. och jag vill inte veta.
men då hade jag drömmarna och hoppet, om att det en dag skulle bli annorlunda.
jag hade kunnat bli en av dem som söp varje helg redan i åttan och tog droger på skoldagar, men istället vände jag det mot mig själv, tog skiten och smutsen mot mig, tittade in i spegeln och såg enbart SKIT. en värdelös nolla. jag rakade bort ögonbrynen och tog rakhyveln mot mina tunna handleder. men aldrig särskilt djupt. och jag blandade aldrig systraskapsblod på högstadiets toaletter, eller lade upp svartvita foton på bilddagboken.
jag var inte mycket för att visa upp. det var väl därför chocken grep tag i så många, då jag spenderade flera dagar i veckan på hemmaplan. med att må dåligt och sämre.
OCH INGEN FÖRSTOD. hur det kunde hända.
men jag visste. alltid. det var skiten och smutsen, det växande hatet, den svaga självkänslan, den bräckta tilltron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar