Vi var de som höll oss borta från hemmet på helgen, för våra föräldrar tittade på borgerliga program och drack vinet som fått bäst i test. Vi ville leva och satt i undergången mellan skolan och vägen till stan och kysste asfalten. Vi klottrade citat över betongen och sökte ständigt efter svar eller åtminstone bedövning från den verklighet de runt omkring oss kallade liv. Vi odlade cannabis bland slyn bakom idrottshallen och rökte den lördagsnätter när kylan kröp fram i asfalten och orden på ett banalt sätt trillade ur våra munnar. Jeansen var slitna och skavda vid knäna från timmarna vi tillbringade nigande, huvorna dolde otvättat hår och glömda löften om knivar och självömkan.
Vi kommer aldrig bli som de, vi kommer flytta härifrån - var det inte så vi sade? I matteböckerna planerade vi framtiden och dess pulserande ovisshet lät oss för stunden blunda och inte se de sprickor som redan grävt sig in mellan oss. Pappersremsor och suddflagor täckte våra skrivbord efter breven vi skrev och tankarna vi delade med oss av. Flagnande husfärg och rostig billack, mögligt bröd och uppfläkta skosulor åh vad vi ville tro att vi var fattiga och levde på kärlekens bittra näring, men allt var i texterna vi skrev och orden vi förmätet sade. För när din pappas nya mersca stod parkerad vid det nymålade huset och kylskåpet alltid var välfyllt var vi långt från malätna poeter. Hur vi än slöt för gardinerna och drog upp volymen på musiken och sprejade slagord och latinska citat på skolans toaletter kom självinsikten som en jagande skugga och lät oss förstå att vi var bortskämda idioter med flyktiga drömmar. OM vi varit gatans barn, OM våra föräldrar arbetat i en fabrik, OM sorgkanterna någonsin funnits där då kanske vi skulle överlevt. Affischer med våra gudar längs väggarna och fransk och brittisk litteratur i bokhyllorna och alltid på gränsen till det vulgära. Vi sprang hand i hand i villaområdet och skrek "Fuck kärnfamiljen! Bryt normer!" Vi kämpade för att inte drunkna, inte vaggas in i trygghetens lugna vågor och bli de vi fruktade och avskydde. Kommer du ihåg manifesten vi skrev? Över röken möttes våra ögon och vi log; vi gjorde r e v o l u t i o n.
Vi röstade på killar som lucior, vägrade skriva och säga något annat än hen när de försökte få oss säga han eller hon. Vi klädde oss som horor, gjorde groteska miner mot lärarna, gav fingret åt flåsande gubbar. Genom korridorerna gick vi med höga huvuden och hårda blickar, våra händer hårt sammanlänkade, stegen säkra och modet stort. Vi var oslagbara. Det tillkallades krismöten och våra föräldrar skilde oss åt, men vi klämde oss ut genom fönsterspringorna och sprang mot solnedgången. De sade att vi genomgick en en svår tid och att vi snart skulle inse fakta och växa upp. Vad vi skrattade åt deras ord! Vad vi sket totalt i dem! Det vi hade var så mycket större än en tonårsförälskelse och tillfällig övertygelse. Vi fortsatte, klistrade upp bilder på slaktdjur och trånga transporter, vägrade bära klänningar på skolavslutningen, klottrade SUG MIN KUK på alla IG-uppsatser i svenskan vi fick för att vi vägrade nämna kön och skapa normala karaktärer, dvs. de som hör till den friska formen av heterosexualiteten.
Bilderna vi tog med min Syntax är strödda över sovrumsgolvet. Mellan dina framtänder en glipa, ditt leende sarkastiskt, retande, fantastiskt. Dina ögon stora och bruna och fulla av hopp. Din arm slängd runt mina axlar, jag tittar på dig med.. kärlek. En annan dag, en annan skepnad: renrakade huvuden och byxor så tajta att vi knappt kan böja oss ner, sminkade till det extrema i neonfärger, tunna streck till ögonbryn. Doc Martens på fötterna och på knogarna kladdat med bläck den andres initialer. Jag har ett fast tag om din midja, blicken suddig efter en joint, du ger min kind en slafsig kyss och har en hand runt mitt högra bröst. Jag älskade dig, jag älskar dig.
När vi blev nedslagna utanför svartklubben i hålan vi bodde i och smakade asfaltens grus och fuktiga fimpar och den krassa trångsynthetens beska ton grät vi inte. Vi hade vetat att det skulle komma, att det var ofrånkomligt. Vi hade sagt att vi skulle fortsätta vara starka, att vi var genom blodet förenade, att ingen kunde stoppa oss. Men det var innan det hände på riktigt; blåtiror och blod i munnen, blåmärken och svidande hud. Du var mig plötsligt främmande; inga mer telefonsamtal under sömnlösa nätter, ingen ärrad hud under mina fingrar, ingen du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar