det är grått. alltjämt grått där, i skymningen. snön vilar tyst på marken och ovanför den faller mörkret så sakteliga.
det krasande ljudet, likt kolbitar som gnids mot varandra, får snön att sjunka undan av trycket. trycket från bruna kängor i storlek 38, vilka stampar mot den rofyllda snön.
och flickan, som skorna tillhör, flåsar i takt med den undflyende snön. kråkorna i träden viskar över åkern. om vad, det vete enbart snön. till synes på befallning faller flickan, med ansiktet före, ner i den kalla, hårda snön. hon reser sig hastigt, tittar över axeln, men ingen har beskådat hennes fall. bara snön och kråkorna och åkern, den här gången.
att låta snön svälja en hel - hon lägger sig ner, med avsikt och blickar upp mot den ännu grådisiga skyn. hon hör skymningen falla bland grantopparna. kängorna har brustit vid sulorna och hennes fötter blir till is, blir avtrubbade, ingen känsel alls.
så, snön bryts. nu av tassar tillhörande en liten hund med varm tunga som smakat det mest. som nu slickar hennes rosiga hy och hennes blåaktiga näsa. men den dras in, då hundens ägare ropar. den lilla hunden viftar på svansen och springer sin väg. flickan reser sig upp. benen är ostadiga, darrande. hennes händer sticker, domnar, trummar. och hjärtat verkar slå lite långsammare än förut. hon gör ett försök att fly utan spår från åkern. men snön är förrädisk och sparar hennes kängors avtryck, samt hennes doft och mörka hårs lockar.
och nattens mörker är mycket svart. stjärnorna är släckta och månen med, vilket låter åkern försjunka i ett till kännes ofantligt svart hål. men hon kommer hitta hem.
det brukar hon göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar