glassplitter

salen släcks ner magistern eller fröken träder in ljuset tänds med en fingerknäppning och mässan startar nej förlåt jag menar lektionen stolskrapandet låter som ett smärre uppror då eleverna slår sig ner efter att ha hälsat magistern eller fröken god morgon eller god dag med tillhörande herr eller fröken eller fru men ack! någon kommer sent någon knackar försynt skärrat på dörren någon går på tå in i i salen någon blir anfallen av skrikande hungriga gamar som hackar itu någon med sina näbbar nej jag skojade någon överlever

denne någon är irja. irja med det nästan vita håret, irja med de bruna ögonen, irja med den sammanbitna munnen.
irja som säger ”ursäkta att jag är sen” och kastar sig på första bästa stol. irja som rodnar så att håret tycks vara rosa.


irja kan kasta sig ut framför ett tåg. hon kan stå där på perrongen och känna marken vibrera inför det dundrande, ankommande färdmedlet. hon kan sucka, liksom avmätt, och titta på människorna omkring sig. dessa kontorsnissar, skolungdomar, skällande hundar, vacklande fyllon och sneglande gamlingar. hon kan se deras shoppingkassar och hungrande blickar. hon kan ångra sig.
för som död kan hon ingenting göra.


en kan tro att världen ska gå under om ett par dagar. en kan byta ut vartenda plagg i sin garderob för att lura sig själv att tro, att en blivit någon annan.
men: återvändsgränd.
illusionerna är i dylika fall av tunnaste glas och när en väl snubblar är fallet mot hård, kall betong, för glaset spricker och under den skyddande hinnan finns verklighet och åter verklighet.

denna verklighet är irjas:
att tappa orden och förtvivlat hoppas att de kommer tillbaka.
men ord försvinner för att inte återvända.

irja försöker slänga av sig rodnaden och blickar ut genom fönstret. där: kråkor som hackar och kacklar, kastar sig mellan grenarna på ett avklätt träd. kråkornas ögon är kalla, mycket kalla. och irja suckar. ännu en dag, ännu en kamp.