i väntan på döden.

du gör ett val när du är fjorton år gammal och håller fast vid det tills du är sexton år och står framför en glasdörr som känns så tung, så tung.
och du ångrar dig när alla redan känner varandra, när du uttalar ett namn fel, när du stirrar för mycket på någons bröst.
när det känns fel från första början.

731:an blir en färd mot ingenting; eller var den det hela tiden?
libertines och smiths och åh, this town kills you when you’re young, varje meter en ständig påminnelse om de närvarande tonåringar som sitter stirrande mot din rygg
men;
du kan följa med på den där resan till utholmen och stå där som ett fån och prata med en lärare och en elev och springa hem
och några dagar senare sätter sig någon vid dig i matsalen, går tydligen i din klass, du förstår inte, vet inte, vanorna har flutit bort och det finns inga rutiner
men de skapas.
röda korset och en flicka med vippande kjol som egentligen inte tycker om dig, men vi kan väl låtsas, för ett slag.
och du kan uthärda. ett läsår.
gå på lektionerna, göra dina läxor, skriva dina prov, hoppas på liv.
men det finns inte.
och du väntar på döden. du-dunk. du-dunk. du-dunk.
hjärtat fortsätter slå. för det är så det fungerar.

och hösten och vintern kommer, du hoppar av, du struntar i allt, du vill bara dö men vågar inte riktigt. du kommer tillbaka, för det är vad man gör, även om livet tycks mer skrämmande än döden.
och skolan börjar om; nya ansikten, samma lokaler, lärare som är glada att få återse dig.
verkligheten är endast något som bör flys ifrån och du dricker flera dagar i veckan för att stå ut. du kan förgöra mer än vad du kan bygga upp och du raserar varenda tillit.
det känns som att du alltid kommer gråta dig till sömns.
men allt kan förändras.
det kan falla på plats.
tider av dramatik kan följas av lugn, av väntan på framtiden men ändå kunna med att gå upp om morgonen. för att det finns någon som överträffar alla drömmar, alla förväntningar, alla sagor. kanske för att denne någon är verklig.
och du väntar inte längre på döden.