godstågen smäller förbi och krossar allt i sin väg medan dess fartvind blåser omkull mig på en station vars stad jag bara vill bort från.
jag bortser från det som bör göras och stänger in mig i ett slutet rum av mani där inga ljud kommer in. denna ständiga eskapism kan inte vara nyttig, men inte heller skadlig; försöker jag försäkra mig själv om.
vissa dagar trillar jag tre gånger, andra inga alls. mitt vänstra knä dras med smärta och jag dras med vinter i sinnet.
det börjar med frost som tar sig in via någon av kroppens öppningar, kanske örat, kanske munnen. frosten är spetsig, isig och snör sig in mellan vener och ådror och organ.
frosten växer. och snön faller. lugn först; stora flingor vilka bildar ett jämnt täcke. men det regnar. och fryser fast. snöar igen. regnar. fryser fast. snöar. och kroppens inre blir ett lager av kyla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar