tänker på 2666 saker
på dammtussar som jagar längs golven
på historier som inte förmås berättas
på hur saknad växer till en fruktansvärd ensamhet
och hur jag faller ner i apati
när fötterna värker, ryggen smärtar, brännsåren från strykjärnet ömmar,
händerna doftar gummi och rengöringsmedel
men det är verkligheten nu, den där påtagliga vuxenheten
jag-lever-inte-längre-i-en-drömvärld
(men schhh, låt dem inte höra, det gör jag egentligen)
och jag har räknat dagar så många dagar
och milligram från ett avgrundsdjup
men ändock, en vecka senare och jag lever trots allt
åtminstone mer än de levande döda
de som viskar om varandra i hörnen
och abrupt stannar upp då steg nalkas
åtminstone mer levande än de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar