tio-noll-noll.

jag trodde att med
la liberdad
kikandes fram bakom hörnet
skulle stegen kännas några
ton, bara några ton!, lättare
men det är som om fötterna vore
fastkilade mellan tusen platser
och lika många göromål
det snurrar till ibland
och jag undrar
”är det här jag?
styr jag den här varelsen?”
för att vakna som av en kalldusch;
bryskt, häftigt och hårt
precis som la vida

alla val som format tillvaron
och alla löften som inte infriats,
jag tänker på dig liksom en tänker
på en envis infektion eller ett sår
som fortsätter gå upp
(jag vill kunna uthärda med er,
men det är stört omöjligt)
och skolan surrar av ljud
som får mig att nästan
tappa förståndet bland
böcker och ungdomar
och lärare som stelnat
någonstans mellan
arbetet, hemmet och drömmen
om något annat
jag vill släppa allt
och bara lägga mig ner
glömma bort min befintlighet
och förnimma den som
ser på tv klockan tio-noll-noll
men jag behåller självkontrollen
trots allt
och klamrar mig fast i en bänk
som böljar likt mitt inre
det inre vilket snart strömmar över
men jag håller tillbaka, sväljer ner,
blundar och
överlever ännu en timme.