kvar blir bara ensamhet, ensamhet och enslighet.

och alla dessa nätter bland lakan täckta av dina egna kroppsvätskor; du tänkte det måste vara såhär det ska vara såhär och varenda liten atom hoppade till, liksom förskräckt, då du vaknade från en konstant dagdröm: om allt vore annorlunda. med munkavel kan en inte skrika särskilt högt, snarare mumla eller stöna, vilket du absolut inte ville. och mamma skrek det är mat nu! men du kunde inte svara, för munkaveln växte och bands fast vid sängens ben och kedjade dig vid din tillvaros grundstomme; detta fångenskapens säte. en respirator du inte kunde säras från, men inte heller leva tillsammans med, ditt syre men ändock ditt gift och du målade väggarna röda med dina tankars blod. det röda rann ner till första våningen, ut över maten mamma lagade, ut över golvet som aldrig riktigt kunde bli rent igen och du tänkte: allt är förstört. och det låg en del sanning i det, för det var DITT fel att mamma fyllde glaset gång på gång, DITT fel att syster inte kom hem igen, att pappa dog den där varma dagen i maj, att undulaten flög ut genom fönstret och endast lämnade en smutsig bur bakom sig.