vid insikten om ens intetsägande karaktär slår apatin sig ner just intill
en duktig flicka är en i mängden och om jag nu blivit ingen alls
varför fortsätta?
det är starka kvinnor uppfostrade att ta plats
(eller självlärda så) som säger de insiktsfulla
satserna
och kan skratta åt sig själva
utan självömkan när de snubblar på orden
en i marginalen kan fungera som en kunskapskälla
men inget mer
inget resonerande, ingen diskussion
MEN KÄRA LILLA VÄN, TA FÖR DIG DÅ!
men vem orkar ständigt kämpa mot
den värsta av fiender
en själv?
den där förtorkande tystnaden som stockar sig i halsen och blir till ett hest kraxande då ord väl försöker sippra ut, den irrande blicken som inte riktigt fastnar någonstans, de röda kinderna, svetten, fläckar på stolen, dessa små strider som egentligen inget betyder
men som ändå läggs på varandra och tycks gigantiska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar