jag aborterar mitt skrivande och sörjer det som ett foster en tar bort för att det bär på en åkomma en inte vill behöva dras med
jag gråter som efter en barndoms förlorade älsklingsnalle
och skriker som ett djur i nattens oförlåtliga mörker
och jag ser adventsstjärnorna tändas i samma sekund som jag går förbi
se, här går jag på catwalken med långa, smala ben och huvudet högt
på för smala axlar
borta är min varböld, mitt feta sår, min äckliga sjukdom
jag har slutat att skriva och därför skriver jag om det för hur ska en annars överleva?
jag andas och sväljer likt en annan gås och hör imman bildas mot de otätade fönstren
det drar kallt om fötterna i kväll och jag sörjer mitt förlorade skrivande
för att se det reinkarneras, än en gång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar