om du puttar på kanske jag vågar.

det finns så mycket.
(jag vet inte om jag kan rädda min lilla värld)
under lakanen lurar kvalstren, i drömmarna finns förövarna
solen har inte kommit upp än.
men mest är det här en väntan, ett mellanslag innan
nästa bokstav stavelse ord mening tar fart
(det är inte alla som vågar gunga så högt som du)

i'd rather dance with you

(jag är rädd för att det ska ta slut. att när ett visst klockslag har passerats försvinner en del av mig. och det vill jag inte.)

091229. hundvakt.

bianca, bruno & tjabo. kafka och elsa också, men de finns inte med på kort.

vad gör jag här

/jag ser det röda hålet i din smala kropp
jag önskar att jag var där
jag önskar att jag kunde lyfta upp dig
och bära dig därifrån
jag önskar att jag kunde prata med dig
jag skulle säga till dig att det går inte
att förändra världen med hat
det går bara att förändra världen med kärlek
fast jag vet inte
jag är inte längre säker
jag går ut på gatan
jag får en överdos av liv och verklighet/


bild

/och under våra fingertoppar
rörde sig glaset långsamt från bokstav till bokstav
vi blandade allt vi fick tag på
och gömde det i buskarna bakom fotbollsplanen
jag fick en tagg i örat när mörkret föll
och sedan var jag ensam i natten när tågen for förbi/

/emils kompis berättar för mig om när hon
fastnade med huvudet i en grind
brandkår och ambulans kom på två sekunder
men en annan gång var det
en fullgubbe som hade slagit sig
de ringde 112
men det kom aldrig någon ambulans
detta berättar en femårig flicka för mig
det kom aldrig någon ambulans/

/jag kommer ingenstans
hur det rusar genom mig
hur jag ligger stilla/


Ur vad gör jag här - en dikt av lukas moodysson

2009. i texter.

januari

3.e namnlöst.

jag vill dö.
jag vill kastas upp från misären och försvinna in i det ingen levande känner till. mina tankar flyger omkring längs väggarna och de kommer alltid längre än vad verkligheten gör. någonstans mellan åren som gått och upplevelserna jag tilldelats hittar ni svaren på era frågor. där ligger min uppväxt och gror som en svällande varböld. vi kan prata om den, vi kan ignorera den, vi kan höja den högre än stjärnorna, men den försvinner aldrig.

16.e med kniven i handen, med kniven i handen.

det finns människor som möter min blick och jag vet vad de tänker "du borde dö". lp-spelaren låter ljuden av joy division new order the smiths bli mitt soundtrack och medan mina föräldrar kallar mig deppig ristar jag in citat i benen. vintern kom sent i år och luften är torr, bakom hörnet står en stege och jag vet inte vart den leder men det här vet jag: varsomhelst är bättre än här. kylan biter tag i öronen och näsan rinner, men det är verkligheten och verkligheten gör sig bäst på film. nånstans mellan orden jag sagt och upplevelserna jag tilldelats hittar ni svaren på era frågor, men svaren leder bara till fler frågor.

blodet droppar nu och jag är inte ute efter självömkan, jag är ute efter känslan av att faktiskt känna. mellan fingrarna flimrar skuggorna av historien fram, det leder ingenstans det här, men ändå fortsätter jag. åren går och någonstans finns framtiden, gömd bakom lögner och tillfälliga liv.15 år och med repet i handen var för drastiskt, 17 år och med repet i handen var för patetiskt. i ensamheten gror tankarna och genom dem växer insikterna och hatet fram. 15 år var rätt rätt rätt, för ingenting har blivit bättre, problemen intar bara nya former och hårdare sätt.


19.e flak.

På bilets flack två ynglingar, ännu inte sargade av den bistra framtiden. Händerna sammanslingrande, det behövs inga ord vid fjorton år och två månader. Men bilen stöter hårt i groparna och inget är dömt att finnas för alltid. Gräset vajar i vinden, allt för illusionen, allt för illusionen.

Ett steg tillbaka: ljummen öl och heltäckningsmattor, darriga fingrar mot hud hud hud, lp-spelarens raspiga läte och kom ihåg: att blunda hårt lindrar inte fallet.

Två steg framåt: krossade glas mot bara fötter, se inte upp, hårda ord kommer så lätt.

Men ännu: den blå bilen med bucklor och solen som ljuger om skönheten, njut innan vintern döljer skinn och stänger ute kärlek.


februari

26.e help.

Med the Queen Is Dead som mitt livs soundtrack vandrar jag fram på gatorna i kvarteret där alla är vilka de förväntas vara och lyckan förekommer för ofta för att vara uppriktig. Husen ser likadana ut, kanske olika färger, planlösningen och familjeuppsättningen är densamma. I den verklighet jag kallar mitt liv är allt som inte passar in i den smala mall som givits namnet normalt helt förkastligt. Det finns givetvis sprickor i mönstret, för ur normen föds perversiteten, men det är väl dolt. De förmanade mig att vara på min vakt och hata allt som hör Världen till och jag, jag lyssnade på vad de sade. Jag följde med på deras möten och bar strykta kläder, jag lovprisade Jehova, jag försökte förklara för mina klasskamrater varför jag inte fick svära, fira högtider, säga 'prosit!' och alla de andra små saker som förgyllde min uppväxt. Bönerna blev frenetiska, knogarna vitnade av ansträngningen och kudden vättes av tårar. För varför är kvinnan tvungen att vara underordnad och tjäna mannen och varför får hon inte hålla föredrag?

Jag går förbi dagiset, vinkar till barnen och säger hej när de kommer fram till staketet. Ibland ropar de nyfikna frågor efter mig och jag hoppas att jag ruckar på de mallar som samhället byggt upp runt könen och fört över till de nästa generationerna. Homofobiska eller enbart fördomsfulla barn innebär likadana, om inte värre, föräldrar. Det är lätt att vifta bort med 'saker och ting har faktiskt förändrats sedan 50-talets hemmafruar', men bakom husens dörrar utspelas allt för ofta scenariot med fördomsfria vuxna tills de möter det som skiljer sig och bringar dem ur fattningen. Inte blir det bättre om de är religiösa och försöker intala deras enda dotter att hon snart kommer till sans, börjar tro på Gud och gör dem till morföräldrar 'nej, lilla du, det gills inte med adoptivbarn. de är ju inte släkt på riktigt'. De fortsätter peka ut lämpliga män att äkta, trots alla dessa ord som blivit gråtande framklämda i desperata försök att bli förstådd.

Folk har sagt mig att det blir bättre med åren, men de glömde säga att med åren intensifieras känslan av att inte höra hemma och viljan av att ge sig av. Ett abrupt slut med repet runt halsen och brevet skrivet skulle vara att låta dem vinna och vem är väl jag att ge upp? Så jag blir olyckligt kär och skriver krassa noveller och tittar på filmer och försöker älska de som förnekar att de gjort något fel och jag snubblar in och ur depressionens vassa grepp och läser bort tanken på att rymma och ringer en vän, sista utvägen nu och vi lyssnar på musik och jag struntar i vad de säger så länge som jag kan leva och någonstans på vägen börjar jag hata mig själv men det är okej allt kommer bli bra igen och ingen kan älska någon som kommer med problem och jag skruvar upp volymen för jag vill inte höra mitt eget självömkande för det leder ingenvart och istället äter jag en bulle och det glufsande kakmonstret i mig blir glatt.

mars

15.e clean.

en lukt av citron från rengöringsmedel, hårtestar som klistrar mot pannan, fingrar skrynkliga och synen suddig (dammet tar sig från golvet till glasögonen). på knä skrubbar jag golv med drömmen om att det ska bli r e n t, men det blir aldrig som jag ser det i tanken och kanske är det en metafor för något annat, kanske mitt icke existerande sociala liv och mina försök till att ta bort di där problemen som tornar upp sig och rycker mig tillbaka till mammas famn. men det här handlar inte om att veckla ut och in på sina känslor och tankar och inte se någon annan än sig själv, trots att vi alla är själviska. vattnet blir snabbt svart, moppen grå och jag står vid vattenkranen med en ny bokidé på hjärnan, det följs av utkast, nätter i sängen med pennan i handen, intensiva föreställningar och slutligen: ett magplask rätt ner i misslyckandets avgrund. för alla historier jag någonsin skriver är bara en omformulering av mitt eget liv och jag vill ju skapa karaktärer ingen annan mött. jag är "girl least likely to" och kort sagt: p a t e t i s k.

vidare genom toalettrengöring och soptömning dansar jag till the tough alliance och försöker förtränga tanken på vad andra gör en lördag kväll, de jag varit olyckligt kär i och de som tillsammans skrattar bort detdärmörkretsomförgören, de som försvinner in i nattens överraskningar och snubblar hem i gatlyktssken. kanske håller jag fast vid en imaginär bild av verkligheten och kanske fiktionen överträffar den, kanske verkligheten härmar fiktionen, jag vet inte, allt jag vet är att om det är såhär det känns att vara ensam vill jag dö. med vattenkannan i min högra hand och jaktenpålivet i den andra tar jag mig an uppgiften att överleva kvällen. mina hjältar sjunger ord som dämpar smärtan i bröstet och du kan kalla mig deppig, men jag har vetskap om att livet inte är något jävla lyckorus och de som säger något annat har inte vaknat upp med ett skrik och insett att mardrömmen inte var någon dröm utan ens vardag eller analyserat varenda ord som blivit sagt och ångrat alla fega beslut och dumma val eller vänt framtiden ryggen och sagt sig vara född i fel tid.

det är oljefläckar på mattan och jag börjar nästan gråta av utmattning; man tror att man är klar och så är det värsta kvar. för var det inte så alla sade? att det skulle bli bättre? ah, lögnens beska sötma har jag smakat så många gånger nu att jag kan blanda den med slutna ögon. jag har lärt mig att allt antar en annan form och intensifieras tills huden spricker och varet sprutar ut.

16.e. förortsromantism.

det är aldrig trasigt vackert
endast monotont fuktiga fimpar och tuggummin på asfalten skumpiga bussar och människor som kräver och kräver och aldrig tackar
huvudvärken som sväljer optimismens syre och jag är patetisk löjlig lillgammal rutten

april

28.e sol å allt.

det här är ingen jävla SOLSKENSHISTORIA, men min skrivmaskin kladdar bläck på mina fingrar och solen glider onekligen emellan mina ögonfransar. och jag vet, jag vet, METAFORER OCH BILDSPRÅK och allt vad det kallas: jag hatar klyschor och mitt liv är inte mer än en stereotyp. så jag kastar på mig peruken, låtsas vara aktivist (allt är mycket bättre i fiktionen) och skriver om SARGADE KALLA HJÄRTAN. jag horar för några tusen, säljer ut mitt enda grepp om verkligheten, SPRINGER MOT SOLNEDGÅNGEN på jakt efter känslan att känna. folk jag en gång kallade vänner glider förbi, vinkar knappt från sina positioner och jag inser, än en gång: det är farligt att definiera. allt är komplext, nej det är för enkelt att ta första bästa tåg och börja om någon annanstans, vända ens värld ryggen och SE SIG OM EFTER LIV.

maj

1.a. kvavt innan åskan. (ett litet utdrag från boken)

- Så, X lägger huvudet på kudden, vad vill du göra mest av allt?
- Åka härifrån och aldrig komma tillbaka. Den här staden har inget kvar att ge.

Fönstret står på glänt och en humla surrar förbi. Lakanen klibbar mot skinnet fastän det bara är maj. x vrider sig för att hitta svalka, finner en kall vägg och lägger sig tätt intill.

- Jag önskar det alltid kunde vara såhär, säger x.
- Hur då?
- Som att det inte finns någon tid.

juni

7.e. historien.

historien börjar nu och den är vår: en parantes i världen, en atom i vår kropp, ett ingenting och ändå allting. den är vår, det vet vi med säkerhet. därför hyvlar vi vår hud över folks huvuden, väntar på REAKTIONER men får bara stumma blickar.


13.e. 01-06.

klockan är någonstans mellan 01 och 06 det är natten nu, dags att sova
och du är inte:
på en spårvagn mot livet, drömmen, slummen
bland svettiga kroppar suddiga ögon slutna händer

med en annan person


du är ensam i natt och du kan citera morrissey hur mycket du vill, det förändrar inte faktum:
d u ä r e n s a m i n a t t


då:
kniven mot en åder som vrider sig som en mask


nu:
du vet, ingen kommer ihåg dig när du dött och ingen ingen INGEN stannar kvar när det värsta är över


väggarna flämtar, mörkret är varmt och sommaren är en lång tid att räkna revben på


juli

12.e. apati.

Vi lyssnar på alla Rolling Stones skivor, ligger i sängen pinsamt nyktra. Vi räknar dagarna till vår egen död. "När jag var tio år" och fem miljoner andra berättelser om tider som var hårda på riktigt. Vi är bortskämda och födda i en tid då problemen är lätta att vifta bort. Men ändå ligger vi kvar, lyssnar på våra LP-skivor.

augusti

6.e. efter emmaboda.

"jag gillar killar, men jag gillar dig" säger a-k
och de orden beskriver mitt liv i helhet: en olycklig kärlek.

emmaboda kan aldrig bli 2008 igen och den första festivalen, inte efter s¡esta och arvika alla raggningsrepliker från straighta killar och bögar spyor överdoser kiss i ölhinkar danser in i okända camp.

jag sover bredvid världens sötaste flicka med rött hår och stora glasögon och tunna knäskålar, som ger mig de mjukaste kyssar jag någonsin fått och får mig snurrig av kärlek. men hen är för trött för mer än det och lämnar mig utan ett hejdå.

det finns alltid de som vill experimentera och jag hånglar mer än gärna, vill glömma mina misslyckade försök till ett förhållande. jag röker vattenpipa med pepparmintsmak, lyssnar på musik, fångar en singel, sjunger och dansar och får kryptiska fyllesms.

och trots alla människor alla skratt och samtal gråter jag ner i kudden när en av mina favoritartister spelar, för ingen kan ingen vill älska mig.


september

8.e. OM DU ÄR ANNORLUNDA KAN DU LIKA GÄRNA DÖ.

Ino vet inte längre hur det känns att ha ett helt hjärta.
Även om det är snett i hopsatt och kanske någon bit saknas, är det någorlunda komplett. Men Inos hjärta går sönder varje dag. Varje dag faller en till bit bort, eller krasas sönder under spetsiga skor.

Det finns de som hävdar att Ino aldrig föddes, bara satt någonstans en dag. Att Ino inte är mänsklig. Men det är hen, för utomjordingar har nog inga stora muskler som kan förstöras av ord.

I matsalen sitter Ino för sig själv, slevar i sig en obestämbar sörja som kallas mat. Andra skrattar och pratar, sätter sig så långt bort ifrån den underliga figuren som möjligt. En del ser henom inte ens.

Lärare pratar med Ino, försöker förstå. Det borde inte vara så svårt att ha vänner, tycker de. Men det är svårt. Jättesvårt. I synnerhet när snön kommer och isbollar viner i luften eller mosas direkt i ansiktet. Mjölk kan alltid bytas ut mot tvål, spån från pennvässaren hällas i nytvättat hår. Viskningarna är värst. De där som inte ska höras, men som kan uppfattas. Om onormala äckel, missfoster, dåre, monster. För Ino bryter mot viktiga regler och normer som alla ska rätta sig efter. Regler som säger hur flickor och pojkar ska vara och att det inte finns något däremellan. Lärarna kan aldrig förstå. De pratar också, i rummet med kanelbullar och kaffe. Om den konstiga eleven de inte riktigt vet hur de ska tas med.

Kylan töar bort med blodet ner i brunnar och Ino kan cykla till skolan igen. Däck som blir punkterade, sadeln som skärs upp. Men det är inte bussen med sina passagerare och ingen sittplats (väskor kan alltid byta plats, säten fyllas) utan en liten liten förbättring. Tills alla blir femton. Och mopeder kan köra om, köra runt, ringa in.




Det ligger en lapp i skåpet. En ihopvikt lapp med sneda bokstäver på. OM DU ÄR ANNORLUNDA KAN DU LIKA GÄRNA DÖ. Ino skriver inget brev till de hen lämnar efter. Det är ett fåtal hen lämnar efter och de kommer ändå aldrig förstå. För Ino är inte riktigt som alla andra. Ino har ett hjärta som går sönder lite varje dag. Och ibland kan uppmaningar tas på lite för stort allvar. Kroppen börjar lukta efter några dagar. Bröstkorgen är uppfläkt, som en sovande vulkan. Det skavda, skurna, skadade hjärtat finns inte kvar.

Det dunkar inte längre.
Tyst.
Ett hål efter kroppens största muskel.

oktober

11.e och mörkret faller snabbt nu.

Det är höst och löven fastnar i dörrspringor medan jag gör allt för att inte falla, inte igen, inte så hårt. Marken ger vika för klackskor (de är aldrig mina) och sväljer tankar som inte blev till ord. Längre bort på grusvägen röker jag snabbt, ryckigt, händerna darrar. Det finns för många gropar och björkarna ser så späda ut, jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Jag tittar på den gråa oktoberhimlen och lyssnar på vinden, väntar in

november

10.e. le imaginary love.

så vi kanske inte är gjorda för varandra.
vi kanske inte borde göra det vi gör, vi kanske borde sluta upp innan det är för sent och vi båda går sönder.
du säger "det är inte modernt med socker i kaffet" och lägger två bitar i din egna kopp.
växterna vissnar i fönstren. det är svårt att komma ihåg att vattna.
nytvättade lakan är lena mot huden och du stryker min kind, viskar "det finns inga som vi".
jag somnar med örat mot ditt hjärta. det dunkar vackert.

december

11.e. vintersång.

det finns ett max antal drömmar.
den exakta siffran är svår att komma underfund med.
att veta det precisa talet.

decemberhimlen är grå. tjock. tung av drömmar.
och ångest. träden är svarta strukturer vars knöggliga
armar sträcker sig genom dimman.
mot drömmen om en annan tid.

visst är det vackert när leran torkar på skorna
och händer rödfärgas av kylan.

(men det är helg och natten slukar oss nu)

sover bort dagarna, drömmer bort nätterna

kan inte sova kan inte sova kan inte sova

ångestångestångestångest
(men jag skriver så jag antar det är bra, antar att det finns en framtid)

saknis massis.
beep beep.

I USED MY ONE PHONE CALL TO DEDICATE A SONG TO YOU ON THE RADIO.

har lila naglar. är så frusen.
har du ont i själen?
jag haltar, har skadat knäet. har en bula i pannan.
ska snart sova i många sköna timmar.
belle är fint.
det är aldrig fint att spy.
jag saknade ung och snygg. inte minst under poker face.
men hans nummer delades i varje fall ut på en servett.
och jag är lite trasig. men jag har plåster.
så det läker.


gobbledigook - sigur ros

regnet piskar mot husväggar och asfalt
snön smälter, träden dansar i takt med blåsten
skymningen faller fort.
det är vinter på riktigt.

underwater.

mark mawson

ibland verkar undervattensvärlden lite vackrare än den ovanför. lite mer fantastisk.
i synnerhet på julafton.

welcome home.

för även om de inte firar jul och även om de flesta är på annat håll,
ska huset städas och mat lagas och teven tittas på.
tänker på när jag för 6 år sedan precis fått en liten kanin,
den som hette pelle och blev mitt liv och fräste som en sur katt.
tänker på när jag för 1 år sedan precis kommit tillbaka från psyket,
när sängen och filmer och böcker och litelite mat var mitt liv.
och det här året har varit konstigt. jag har ju levt. för första gången.

de senaste dagarna har bestått av en fin, kelen hund med snusnäsduk på sig 24/7. snö, föräldrafritt, sovmorgnar.
fina människor, filmer och manusredigerande. och massa lady gaga, såklart.

091222.

bild: sabotazystka

jag tycker om det här lovet.
jag tycker om att ha vänner.
jag tycker om att vara någorlunda fri.

måndag.

- Du har aldrig haft en pojkvän. Jag har aldrig haft en flickvän.
- Men du har i alla fall hånglat med några stycken.

plogbil, lady gaga, fin hund, SNÖ

snön faller och stannar kvar på marken. det blir ett faktiskt djup. befinner jag mig verkligen på västkusten?

bild: postsecret

en av de bästa sakerna med söndagar är PostSecret. annars är det: project runway/top model och filmtittande. men inte minst fina människor.

lov nu.

älska skvaller alltså.
NEJ jag mår rätt bra. allt jag skriver är inte självbiografiskt. vartenda ord är inte till för att analyseras sönder. allting skall inte tas på allvar. jag blandar fiktion och verklighet ganska friskt. här finns texter som handlar om mig och texter som är helt påhittade. det är liksom ingen mening med att oroa sig för några ord här, om det skulle vara allvarligt är inte detta källan till information. och visst jag kan verka deprimerad, men det är också för att jag till viss del fortfarande är det. den här årstiden är dessutom inte helt tillfredsställande. vill ha sommar och festivaler och varma nätter och musik och tid. men jag överlever och mår rätt fint.
(och OMG OMG OMG jag råkar gilla tjejer. ta't lungaN va.)

försvinner in till dem som springer mot solnedgången, krossas av drömmen, dödar blickar och dansar på heltäckningsmattor.
alltså, att skapa = makt.

because it's not my home, it's their home

och jag spenderar för mycket tid utanför hemmets fyra väggar
(dessa väggar som rör sig inåt, som omsluter och stänger in - var det inte så jag sade för 12 månader sedan?)
OTACKSAM SJÄLVISK SJÄLVUPPTAGEN OINTRESSERAD
frihet säljs inte, reas inte ut: men finns där som en omöjlig hägring i horisonten
när tar törsten över och en faller ihop? och hur känns känslan av att vara ensam i en öde öken?

snurr, snurr, spinn, spinn

snurr, snurr, spinn, spinn
STOLAR KAN GE EN YRSEL.
snurr, snurr, spinn, spinn
DET FINNS MÅNGA FÖNSTER HÄR.
snurr, snurr, spinn, spinn
VILL ALDRIG MER STANNA.
snurr, snurr, spinn, spinn
ALLTING TAPPAR SIN TJUSNING.
snurr, snurr, spinn, spinn

snälla, kan du hjälpa mig att fly?

åh, det blåser och snön yr och mörkret är tungt tyngre tyngst; örona fryser och hunden kör runt med nosen i snön. hästar brallar och jag springer in, till sista-minuten-skolarbeten och varm säng. och även om vi gråter nu kommer andra tider snartsnart (för jag fick ett fint julkort idag och skolan är ett nödvändigt ont).

ge mig en vinterdrog

hon bär skygglappar.
stänger ute.
väntar på något annat.
trär garn genom öglor, virkar sig fram genom vardagen.
men en maska tappas och snart tappas alla: en luddig röd tråd är det som blir kvar.

två skoldagar kvar. TVÅ skoldagar kvar.
behöver jag säga mer?
känslan.

snälla ge mig någonting annat, jag orkar inte bli påmind.

alltså,
jag går ut i mörkret med en ficklampa i min hand och en röst som skär sig när jag ropar.
och när snön knastrar där under fötterna och lantmanna skimrar där framme,
skuttar en brun limpa fram till mig och viftar på svansen.
borde byta namn på bdb.

jag vaknar av "sommar, det snöar ute!"
och det är florsocker på marken, vitt lätt puder.
visst finns det lite för många idioter,
men världen ser åtminstone ut som en semla.

läste ÄNTLIGEN ut frankenstein.

BEEPIS

alltså, fredagen var fantastisk.
z, jonathan smallburn, alexandra och alla andra.
och vi såklart.

jag tittar mig omkring.
spanar över de gråa kullstenarna och de mörka hålen vilka fungerar som ögon på de som säger sig vara människor.
det är en söndag och det ser ut som en söndag: bakfyllor och sopor och spenderade pengar samsas med hundskitar och burkplockare och biobesökare.
jag skulle vilja romantisera mer än vad jag gör, men det är grådassigt och jag är inte särskilt förtjust i technicolor. då är svartvitt vackrare.

men mest av allt drömmer jag,

alla gånger jag låtsats som ingenting.
alla gånger jag knipit käft och stängt ögonen.
jag är otacksamhetens oäkta dotter, en skam som aldrig kan glömmas.

jag vet inte längre hur en gör.
vart en går när det tar slut.
och jag vet absolut inte hur
jag ska vara för att föräldrar
ska känna sig lugna och nöjda.

men jag vet att det är lite tid kvar.
att om några dagar kommer jag
komma undan en vecka.
inte helt
aldrig helt.
men nästan.

kom och slå sönder min värld, det är allt jag begär

BIT IHOP

det finns ett max antal drömmar.
den exakta siffran är svår att komma underfund med.
att veta det precisa talet.

decemberhimlen är grå. tjock. tung av drömmar.
och ångest. träden är svarta strukturer vars knöggliga
armar sträcker sig genom dimman.
mot drömmen om en annan tid.

visst är det vackert när leran torkar på skorna
och händer rödfärgas av kylan.

(men det är helg och natten slukar oss nu)

kanske hittar vi något på vägen,

knaprar. knastrar. krafsar.

bild

det bor möss i skåpen.
de kommer fram om natten,
då när människorna lagt sig.
de knaprar. knastrar. krafsar.
tar sig in där ingen annan når.

are we human or are we dancers?

fällor ställs fram, bakom godsakerna.
lockbeten och de som säger PANG.
möss har ingen plats i skåpen.
det är vad människorna tycker.
de som sover om natten.

just breathe, just believe

röken tränger in under skåpdörrarna,
värmen är oundviklig. men mössen:
knaprar. knastrar. krafsar.
som om ingenting händer.
som att de inte brinner inne.

we have the vision, now let's have some fun

människorna som sover om natten
vaknar inte av alarm och hettan.
de brinner inne. just som mössen
som bor i skåpen. och fällorna
säger PANG till ingen alls.

would you go along with someone like me?

dagarna grå grå dimmor.
varför vad vem vilken hur.
ingenting.

here comes the sun.

och jag vet att allt det onda kan dansas bort,
men blickar gör så ont en del dagar.
oförstående lärare som förvärrar,
även för ens dear dear friends.
541 dagar kvar.
någon vecka kvar av skolan.
men det gör fortfarande ont.

ännu en underbar dag i den här verkligheten.
och det är fult att gnälla, men jag gör det ändå.
klockan är faktiskt inte så mycket än.

sex och samlevnad. eller varför den här staden drar ner en.

det finns undervisning
som inte lär en någonting
inte i det syfte det är ämnat
men som lär en om
människors fördomar
och okunskap.
om de inlåsta positioner
människor sitter i.
om att en måste ta sig från
den lilla ort en bor i.

vi skulle kunna skylla det
på småortsmentalitet
eller villakvarterens bakgårdar,
men det vore att generalisera
och förkasta förorter.
det beror lika mycket på
föräldrar och massmedia
och omgivning.
för här någonstans
blandar "läraren" samman
jehovas vittnen med livets ord
och glömmer den tidigare "diskussionen"
för det finns plötsligt ett levande exempel,
en liten punkt i statistiken
som skiljer sig.
och jag tar gärna på mig
rollen att vara en av de outsiders
som undviks eller älskas,
smutskastas eller beundras.
för jag har inte klarat mig
18 långa långa år
utan att ha insett att
det enda en kan göra
är att skratta.
skaka på huvudet och
skratta.
det finns för många
idioter och inte tillräckligt
med tid.
jag
vill
ju
också
leva.

headache.

vaknar med huvudvärk. det är så det blir med för få timmar sömn, ett lite för oroligt sinne.
sent kvällen innan säger en rödmosig moder:
"jag måste ha en del av ditt liv"
och hunden gnäller i ett hörn, väntar på något.
och visst är det okej,
att någon gång ibland
få skit för sitt liv och de
val en gjort
men gång på annan
och så snart en klivit
innanför dörren till
det de kallar hem
är lite för påfrestande
även för de mest tålmodiga.
för gränser finns.
och de kan nås snabbt.

men jag är glad
för att det finns
människor som
finns där.
men på samma
gång är jag så rädd,
så rädd
allt kan
raseras på en
liten sekund.
och jag är inte säker
på att jag orkar
mycket mer.
så trots
en fin dag
i övrigt,
somnar jag
med huvudvärk.

regndropparna
kan inte längre räknas.
de är för många
till antalet.
en stor skara
tårar från
vinterhimlen.

monster.

Du sitter långt bak i bussen. River i sätets klädsel. Det är en tisdag en höst ett år, en tid du inte kommer minnas. Inte mer än känslan av ord som borrar sig in under huden, lämnar spår.

Åh, musiken kan försöka skölja bort hur mycket den vill men det hjälper inte mot svärtan i din tunna tonårssjäl. Herregud, alla vet varför du har långärmade tröjor och du tror väl inte på riktigt att nån vill vara din vän?

Ditt hår är slitet av lite för många färgningar, det röda nagellacket avflagnat. Du kommer gråta dig till sömns också den här natten, kladda svart svart kajal på kudden. Sov gott, monster.

för jag är stumpkvinnan.

jag tycker om:
att väcka anna
mitt i natten
för att säga
"titta vad det är på teven!"
och se henne
le och säga
"jag lägger mig såhär,
så ser jag bättre"
och höra henne
somna några
minuter senare.

yours truly

det är rätt kallt utan vantar

och musiken är pulsen som dunkar bakom öronen.

friday i'm in love.

det är alltid
lite speciellt
att vara nykter
en fredag.
i synnerhet
när flera
av ens vänner
är allt annat än det.

december.

åh december,
kära december.
drar en linje
ett streck mellan
nu och då.
så simpelt.
jag minns
de rasslande
nycklarna.
de hasande
tofflorna.
skriken från
madrassrummet.
främst: ljuden.
och tårarna.
böckerna
som blev
min lilla
livlina.

och de många
pappren.
smileys.
pricka in
hur du känner
idag
den här
timmen
efter maten.
de som blev
itrugade maten.
de få
som fick gå ut
på egen hand
i den kalla, kalla
dagsluften.
att klamra fast
vid föräldrars
famn
(för det fanns
ingen annan)

och hej
livet
efter sjutton
långa år.

tystnaden i ett tomt hus.

under madrasserna:
smulorna.
de små kornen som egentligen inte betyder någonting alls.
men som egentligen gör det. mycket.
jag ser mig själv i slow motion, besluten jag fattar resulterar i bestående konsekvenser
men det är inte handlingarna som är den största boven, det är orden
de ord som spyr ut ur min mun, blir till en svart svart pöl på golvet.
däri samlas fulheterna.

andas, darling, andas

det är svårt att blunda när en känner sig tvungen att titta. för att minnas. för att kunna berätta.

men sen när du väl sitter där, vad som känns tusentals år senare, kommer inga ord. för de fastnade under sängen, där du låg och tryckte i skydd från vardagsrummet med vad det innebar av röster som ljöd allt högre allt som timvisaren förflyttades på din bamseklocka.

och du kröp genom dammet, fram till dörren som stod på glänt. du såg och vände om, kastade dig in under sängen igen för att inte ta dig därifrån förrän vid den tid på dygnet då ringklockan gnäller.

så startade det om igen: en dag utanför rummet, en kväll under sängen. med små, små tjuvkikningar.
men för det mesta blundade du.

where the lights are bright,

den första frosten.
springa till morgonbussen, stanna upp på grusvägen och känna kylan som omfamnar de kala händerna och solen som träffar ansiktet med faktisk värme. vända blicken mot groparna som blivit till vattenhål och nu är is. den sortens knastriga is som jag alltid måste knäcka. fortsätta springa, men idag är den gyttjiga stigen frusen och hård och en faller inte lika lätt.

på kvällen:
gräset glittrar, staketen glittrar, mina fötter och hundens tassar lämnar avtryck i den mjuka mattan.
det gnistrar. och det envetna regnet håller sig borta.

men julkalendern börjar i morgon i alla fall.

jag är
otacksam.
en jävla
skitunge.
men jag
orkar inte.
fixa med tv:n
jag aldrig tittat
på.
montera fler
ikea-möbler
jag inte
använder.
jag vill
andas.
så jag
går ut på
balkongen.
drar in.
drar ut.
tittar på
en kvarglömd
jordgubbsplanta.
tänker att
den lever ju.
jag lever.
vi överlever
också den här
vintern.

STAYING GOING LEAVING WAITING DREAMING

finns för många
enkla vägar
ut från den här hålan.
det är allt för
enkelt att dra.
aldrig se sig om.
svika.
glömma.
men hatet
skulle växa sig
stort större störst.
och bara jag
inte stannar
för resten
av livet.
det är
mindre än
två år kvar.
jag räknar
dagar istället.
exakt:
550
dagar.
helger
och liv
inräknade.
1 år,
6 månader
och 3 dagar.
därefter:
svindel.

trying to breathe.

alla platser blir till någon annans, maskarna förmultnar
rosa, smala korvar som ruttnar långsammare än det strilande regnet
men snabbare än hjärtslagen som inte hörs över kråkornas mummel
och gräset är numera en gyttjehög.
grisar rör sig i denna lervälling, rullar runt runt
ner för krön som leder till mer brunt kladd
det försvinner aldrig helt.

BACK TO THE OLD HOUSE.

since 1888,

Helgen v.48

"Vem går över ett torg en lördag kväll?
Vem går hem med den rätte och vem får en smäll?
Vem är det som är lycklig och vem luktar bränt?
Vem är dålig på riktigt och vem är ett skämt?
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bil,
jag ser en tjej,
jag ser en snut,
snart har helgen vecka 48 tagit slut
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bar
jag ser en man
jag hör ett tjut
snart har helgen vecka 48 tagit slut"

- bob hund

inkommet 18:17

"Jag ville hoppa av i sommar och så skulle du stå där med en enhörning vid din sida och en öl i handen. Och vi skulle hoppa upp på enhörningens rygg och försvinna till ett dansgolv långt bort från bönder, fjortisar och dumma lärare!"

Pikisilmä, Svartöga

/Och jag trodde att allt var möjligt, jag hade ingen anledning att tvivla. Vi drömde inte om någonting som jag tyckte var omöjligt, bara om små, stora och underbara saker som inte krävde mer än att man hade någon att älska och tillräckligt med kärlek, och det hade vi ju i överflöd. Naturligtvis behövdes det lust att göra allt, men det hade vi också. Vi hade allt vi behövde för att förverkliga det vi önskade./


bild: ffffound

/Ibland kunde jag vakna av att det bultade i underlivet på samma sätt som mitt hjärta bultade. Jag vaknade av saknad efter tiden då mellanrummet mellan mina ben förvandlades till mitt hjärta./




At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through Paris in a sports car with
the warm wind in her hair.


/Men mest av allt saknar jag stunderna när det är femton eller tjugo grader kallt och solen lyser på ett speciellt vis och snön knarrar under skorna sådär som den brukar när det är kallt. Och när man går till biblioteket är där tyst, kanske hörs några små ljud, prassel, dämpade ljud, viskningar, och man kan ströva omkring där hela förmiddagen, mitt bland fullradade hyllor och tomma korridorer. I bibliotekets doft.

Piki svalde varje gång hon sa ordet bibliotek.
Hennes lilla röst./


- ur Baby Jane av Sofi Oksanen

NU SKA VI DANSA EFTER MIN PIPA (KAN INGENTING OM KÄRLEK, MEN MIN LÄNGTAN ÄR ÄKTA)

the knife & vin & torsdagskväll.
kan för tillfället inte tänka mig något bättre.
behöver dans och vänner och små ord.
och stora ord. de om livet och kärleken och framtiden.
som faktiskt är mest skrämmande av allting.
pass this on,

det är väl här ungefär som jag slutar tro och hoppas och längta, för vissa saker är inte menade att bli och detta måste vara en av dem. futurum existerar inte, presens är sammantaget en härva av göromål och perfekt suddas ut i kanterna, men stannar kvar innanför.

vid en vändpunkt borde de samlade handlingarna bli till en bestående konsekvens.

jag tänker för lite för mycket ingenting alls

LUST FOR LIFE

foto: lilla b

och hatet gentemot en själv förefaller givet de dagar då den tjocka novemberluften tycks ännu lite mer ogenomtränglig.
men luften är tjock alla dagar i detta hus,
klibbar fast i läsk och skalbitar
hänger sig i galgar och knaprar piller under sängen

...utan fiktionen skulle ingen vardagsverklighetsflykt finnas.

blommorna har inte slagit ut än.

krossa allt motstånd, spränga barriärer
luta sig fram mot skräcken, viska
ta mig långsamt, baby.
för drömmar är inte menade att slå in,
det är bara något de lurar oss att tro.
skolböckerna tätttätt mot bröstkorgen, tänka
snart kommer livet
vänta ett år två år tre år fyra år fem år sex år.
ensamheten hänger i kulisserna, dinglar och skrattar
stängsel är till för att klippas upp eller klättras över,
dags att ta på sig stålrustningen och rusa.
regndroppar i nacken.

mörker/ljus/mörker/ljus
inget/konkret/finns/inga
tydliga/gränser/endast/diffusa
mönster/och/svaga/karaktärer

fluffig

molntuss.

städer, nätter, liv

novembernätter.

mörkret hänger tungt i fladdrande kjolar och uppknäppta skjortor,
kastar sin skugga över parker med ensamma figurer och hungriga vålnader,
klackar bryts mot asfalten, blod spills över glassplitter och rangliga bord.
bussar kör förbi hållplatser, människor stampar i takt med musiken
det är vardagens brus ersatt av basgångar och tomma texter.
inga fler tåg går den här natten.

I LIKE TO FORK MYSELF

torsdag torsdag torsdag torsdag
[nästan helg]
[nästan liv]
[nästan nästan]

när glasen är tömda och klockan gjort sina slag,

slutligen inser en att det är att springa i cirklar.
det är att kasta sig ut för stup.
det är att bryta nacken i ett dyk från högsta trapetsen.
det är att stoppa ner handen i en tillsluten påse och bli biten av nåt jävla kryp.

om jag hade lite kraft kvar att ge dig,

det skulle vara enkelt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag

jag dammsuger glasskärvor som smattrar sin väg genom stålröret, lägger sig tillrätta i påsen.
allt känns lite vackrare till musik.

och det finns för mycket

den elfte månaden.

löven blir tunga av regnet som nästan alltid smattrar irriterande ner mot marken.
det är svårt att kratta ihop och samla upp våta löv. gräset är halt av vätan och skorna glider på mördarsniglar.
vinden är kall dessa dagar. den bruna hunden är svår att se där den går, förvillande lik omgivningen.
en spindel spinner sitt nät mellan husväggen och en skottkärra. regndroppar fastnar i nätet och glittrar där de dinglar.
vissa månader kan en bränna löv och sly på tomten. det här är inte en sådan månad.
det är lockande med varm choklad inomhus och de fallna löven kan glömmas bort.
de kan stanna i högar på gräsmattan, lämna bruna fläckar som läker först någon gång mitt i sommaren.
nu läggs de i komposten, där de hör hemma. och november är lite för sen, lite för tidig.

men jag vill inte falla ner i tristessen och inte kunna ta mig upp,

VI GÖR SAGORNA TILL VÅRA

L - Tror du vi kan göra sagorna till våra?
S - Jag vet inte vad jag ska tro. Men vi kan försöka.
L - Okej. Ställ dig där borta (pekar i riktning mot en vit vägg) och håll i en dammvippa.

VI GÖR SAGORNA TILL VÅRA.
1.

L - Vill du prova ringen?
S - Jag?
L - Ja, du. (Sträcker fram en ring från en godisautomat)
S - Den passar!
L - Då var det du som dansade hela natten, spydde i en kruka och gjorde mig förälskad.
S - Det låter som jag.

2.

L - Oj, vad det gör ont i min nacke. Det känns som jag sovit i hundra år.
S - Du är så vacker. Bara en kyss av äkta kärlek kunde väcka dig.
L - Därav saliven på mina läppar.
S - Får jag lägga mig bredvid dig nu? Jag är trött.
L - Ja. Låt oss sova.

3.

S -Vi måste skynda oss, annars tar våra föräldrar oss och vi kan aldrig mer ses.
L - (Dramatiskt flåsande) Jag springer så fort jag kan!
S - Tåget står redan på perrongen. (Tittar sig omkring, lyfter upp L)
L - Oj!
S - I säkerhet. Håll min hand så far vi till ett annat land.


L - Där ser du att vi kunde.
S - Mm. Kan vi baka muffins nu?
L - Ja. Och titta på Eternal sunshine of the spotless mind.

glömmer ibland hur fantastiska kent är men jag kommer alltid på det igen

and suddenly tonight became this morning.

jag borde egentligen inte försköna alkoholen, men jag älskar ändå att vakna fortfarande full, desorienterad och med blåmärken lite varstans. i väntan på första bussen träffa människor som inte lycktas ta sig hem, prata i timmar om allt och ingenting. sova och jobba och gå ut igen.

jag tänker ibland att det skulle vara fint med en bestående känsla av tillfredsställelse,

klockan har inte ens blivit 17 och jag är på väg att krevera.
det är en fredag kväll och jag vet inte vad jag vill, jo det vet jag visst: dansa och glömma, somna på en spårvagn och vakna desorienterad. jag saknar att ta första morgonbussen hem med tusen nya kontakter på mobilen och blåmärken längs armarna.

jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder

BE ALRIGHT NOW

följer dammets rörelser över golvet. lakanen skrynkliga nu, väggen kall.
ingenting är dömt att finnas för evigt, men ibland tror jag det.

WORDS CAN ONLY DO HARM

jag skulle kunna berätta om första gången jag såg dig i korridoren.
om andra gången, när du log.
eller om tredje gången, då när jag sade hej.
fjärde gången, när vi inte möttes för vi redan gick bredvid varandra.

men det skulle vara att förenkla ett möte som bestod i små, små partiklar av minnen och tidigare möten. fragment från andra tider, kanske bättre än de vi befann oss i just då. jag väljer därför att tystna, innan jag förstört handlingarna med ord.

fåglar.

duvorna. de kuttrar.
duvorna verkar finnas inne i väggarna, pratandes med varandra.
sen kommer kråkorna. sätter sig i fönstersmygen. eller flyger förbi högt, högt upp i luften. som svävande myror.
kanadagässen har slutat att höras. blåmesarna och gråsparvarna och de andra småfåglarna sitter i de kala träden, på de späda grenarna.
över fälten glider en rovfågel, sökandes.

det finns för många sagor att manipulera.
för många berättelser att förändra.

det blir aldrig mer än en upprepning

handryggar. brofästen.

dear life

åh det är torsdag om mindre än en halvtimme,
torsdag betyder vina och sedan är det mitt i allt fredag och helg och lite lite liv

ROAD TO NOWHERE

vill resa bort på jullovet.

le imaginary love

så vi kanske inte är gjorda för varandra.
vi kanske inte borde göra det vi gör, vi kanske borde sluta upp innan det är för sent och vi båda går sönder.
du säger "det är inte modernt med socker i kaffet" och lägger två bitar i din egna kopp.
växterna vissnar i fönstren. det är svårt att komma ihåg att vattna.
nytvättade lakan är lena mot huden och du stryker min kind, viskar "det finns inga som vi".
jag somnar med örat mot ditt hjärta. det dunkar vackert.

THIS TOWN KILLS YOU WHEN YOU'RE YOUNG

gulnande ordböcker. hundar som springer genom vattenpölar. all denna nostalgi.

här såg vi timo gå på en spårvagn, då för många år sedan. här köpte jag mina första cigaretter och här spydde jag i den vita vita snön. här blev jag kär för första gången och här blev jag sårad för 346747690740:e gången. här sov jag på en parkbänk och här blev jag den jag är. här förlorade jag vänner och här fann jag vänner. här skrev jag de första orden och här slängde jag min bibel.

Det här ger mig ändå knappt någonting alls.
Jag behöver tillflykt och tilltro, inte skoluppgifter jag glömt en minut efter att jag lämnat in dem.
Det finns vänner och människor, men inte så mycket annat. Snefyllor eller fantastiska fester. Ytlighet. Kläder. Tidningen som lämnar trycksvärta på fingrarna. Minnena som flammar upp, får hjärtat att hoppa över något slag. Böcker som inte blir lästa, för ingen ork finns. Texter som inte skrivs. Mediciner som sväljs.

Jag vet att allt skulle kunna vara så mycket värre. Att jag har mer än vad andra skulle kunna drömma om. Men jag kan inte sluta längta bort bort BORT. Till något jobb, till tid att skriva (och inte bara tonårsdagboksanteckningar jag publicerar här), till ett liv utan föräldrar ständigt tätt inpå. Nej, jag har inte råd med egen lägenhet. Inte tid med mer jobb. Inte lust att hora. Det är att vänta, räkna dagarna, se fram emot varenda jävla dag de små små små små sakerna. Men jag orkar inte längre med det, tyvärr. Behöver förändring.

sommardrömmar sommarnätter sommarlängtan.

Dina skor är bruna av damm. Dammet som yr av dansande fötter och ramlande människor. I handen håller du en avbruten cigarett. Du skrattar, möter mina ögon. Jag tror aldrig jag sett något vackrare. Från scenen kommer musiken och solen träffar bandmedlemmarna i ansiktena. Din hand är så liten i min, som faktiskt inte heller är särskilt stor. Men de passar tillsammans, klappar i takt, klappar i otakt. Hur många gånger har vi fått höra nu att vi är det ultimata paret? Jag vet inte.

Dina knän är såriga av framstupa fall svarta nätter. Jag kysser dem. Men vi är borta från gapande halsar och ingen behöver kommentera oss.

Och natten är inte särskilt kall alls.

en klyscha jag vet det men det är för mycket jag vet vid det här laget och jag längtar så mycket till ingeting alls

Det gör ont att gråta. Munnen blir torr, näsan patetiskt röd. Det gör ont att berätta. Orden fastnar i svalget, ögonen svämmar över. Det gör ont att förändras, stöpas om, komma underfund med. Men det är först när en fallit hårt i golvet som en kan resa sig, borsta bort skiten och leva.

Så jag räknar mina synder, bekänner mina brott, betalar mina skulder och stannar. Och nånstans på vägen ber jag om ursäkt i varje andetag och ägnar mig åt de som bryr sig på riktigt.

tack för vänner.

destruktiv.

att ständigt rusa in i återvändsgränder.
att ständigt vela mellan att dö och att fly.
att aldrig glömma.

FEELS LIKE SOME HUNDRED YEARS AGO.

den femte.

Remember, remember the fifth of November,
The gunpowder treason and plot,
I know of no reason
Why the gunpowder treason
Should ever be forgot.


Och kanske borde jag gråta, skära i hud, dingla från rep som går sönder, skriva avskedsbrev, somna med hatet växande innanför bröstkorgen. Men jag är inte 15 16 17 längre, jag är 18 och skulle önska se fyrverkerierna över London. Istället förbereder jag huset inför fint besök och glömmer nästan bort löften tryckta på linjerat papper. Men bara nästan. För jag vet så väl hur lätt det är att hamna där igen och hur seg den jävla backen är tillbaka, brant brantare brantast. Så jag lyssnar på BD och ler, för det har ALDRIG varit som nu. fantastiskt.

det är såhär patetiskt det var.

vinter.

molnen drar förbi så snabbt här, mörka ljusa klumpar av ingenting.
det blir inte bättre sen, det är bara något en intalar sig för att överleva dagen.
så jag river, rycker, sliter, drar. viskade ord över ekparketten och känslan av att inte förstå, vita kala väggar som tiger.
jag ritar cirklar på tomma ark papper, sätter dem över fönstren. att vara blind kanske inte är någon egentlig ursäkt, men isolering är den bästa kuren och kommer så förbli.

hej penna, hej hand som darrar och tvekar: att skriva är att famla efter svar, dokumentera ingenting och allting, blåsa bort dammet från en bok. jag vill tro mer än jag gör och solen rusar ner för himlen, kastar sig bakom horisonten och mörkret faller överallt obarmhärtigt.

jag glömde dig aldrig.

vi dansar och du har inte så mjuka läppar, men du är en kropp som vill ha min och det är det enda jag söker dessa dagar: bekräftelse. jag vet det är tragiskt, vi behöver alla lite närhet och du är varm, inbjudande.

THEY CAN ONLY DO HARM

det är inte okej inte okej inte okej inte okej

I'M NOT GOING DOWN ON MY KNEES BEGGING YOU TO ADORE ME

UNDERSTAND ME UNDERSTAND ME UNDERSTAND ME.

SHAKE THE DISEASE

det är enkelt: packa en väska, växla pengar, fly. men jag har aldrig varit en långdistanslöpare och verkligheten jagar ikapp snabbt, lägger fällben, skrattar när gruset skär in i knän och handflator.

vidare är resväskor tunga att rusa med, därför lämnas den vid vägkanten och jag knyter åt skosnörena: tar sats, sprintar över den fuktiga asfalten, in i mörkret. den kalla luften svider innanför bröstkorgen och i halsen, en hund skäller från ett gathörn. flås flås, små vita moln lämnar munnen och försvinner in i tomma intet. mina fingrar är röda av kyla och ansträngning, fötterna frusna i tunna sneakers. plånboken skaver i bakfickan, berättar om besparingar på väg att brinna upp. gatlyktorna kastar långa skuggor i sepialjuset, bländar och förskönar. DU FÖRSTÖR ALLT DU KÄMPAT FÖR och mjölksyran, mjölksyran som saktar ner. jag stannar, sätter handen mot skrovligt tegelbruk. det är mitt hem. och jag har rusat i cirklar runt huset. verkligheten är huvudvärken som följer och törsten, hatet. det är aldrig enkelt.

BORDE sova.
BORDE ha gjort en massa läxor.
BORDE BORDE BORDE.

EVERYTHING ENDS

det är november nu och jag tänker på samma månad för ett år sedan, för två år sedan, för tre år sedan (det finns för många år nu, för många minnen).
höstlovet har varit bättre än de andra årens, men det svider och jag borde inte förvänta mig något annat, inte när jag vet hur det alltid slutar. jag skriver på ett bokmanus som inte vill avsluta sig, eller är det jag som aldrig blir nöjd?

och det är himla ofattbart att jag fortfarande lever. det skulle ju inte bli så.

here is london, home of the brash outrageous and free

windsor, där en kusin, moster och morbror bor


lång väg i parken vid windsor castle


*turist*




portobello road i notting hill




notting hill och längre ner på gatan den "berömda" bokaffären

tänker för övrigt bo ett slag i east end.

AND I SAID NEVER NEVER AGAIN

höstlov. högskoleprov i morgon bittida, london tidigt på söndag. behöver verkligen komma bort, mest från mig själv. annars dör jag.

vaknar med feber, huvudvärk, näsblod, mens, yrsel. älska livet!!!

Jag har tappat ditt namn bland kaffefläckade dagbokssidor skrivna lite för sena nätter,
och jag vet inte längre vem jag är.

ibland tänker jag att du kanske ska se mig
(enfaldigt, jag vet)
även om du sitter nära, vet jag att du är långt bort
fortfarande blir jag nervös nära dig, fipplar med tändaren och ler fånigt, men du märker det inte längre (du har blivit för upptagen med annat)
när jag stod framför spegeln och hatade mig själv brukade du viska i mitt höra "jag hatar dig också". sedan kysste du mig och allt var bra igen. nu ropar du bara slött "sluta stå där och fåna dig".

jag tror inte du märker att jag klipper ut citat ur tidningen som du skulle tänkas gilla och lägger fram dem på matbordet. du bara sopar undan dem, utan att läsa, som smulor.


(jag vet att jag är löjlig, men jag kan inte glömma hur det en gång var)

en gång till, mars 2008

Det vi aldrig hade

du: fräknarna äter snart upp ditt ansikte, din skeva tand blänker till när du ler
jag: följer dina spår, jag är din hund; jag vill bara känna din doft

vi springer mot solljuset, gruset skär in i våra bara fötter,
händer som krampaktigt håller fast i varandra

om olycklig kärlek som jag skrev i april 2008 (ni vet alla vem det handlar om)

Om jag vore pojke skulle du ha sett mig

Om jag vore pojke skulle jag vara den som satt i trädkojan efter skolan. Jag skulle skriva vackra ord på baksidan av kvitton och ge dem till dig. Du skulle alltid le ditt leende och jag skulle veta att du visste att jag älskar dig. Vi skulle sitta i min trädkoja och dricka saft och hålla varandra i hand. Mina svarta lockar skulle envisas med att falla ner i mina ögon och jag skulle fösa bort dem med darriga pojkhänder. Dina ögon skulle glittra när du såg hur nervös jag blev av att du var där, just bredvid mig.

Vi skulle ligga på mage mittemot varandra och lösa ekvationer, du skulle alltid behöva peta på min näsa för att jag skulle sluta titta på dig. Jag skulle aldrig kunna förstå att du var min.

Jag skulle inte våga möta din blick när du höll din så stadig i min, du skulle skratta och säga "du är den finaste som finns". När du sade sådär skulle jag rodna och kittla dig; vi skulle rulla runt på trädkojans golv och det skulle alltid alltid alltid sluta med att vi låg där bredvid varandra på golvet och pustade. När du skulle sluta dina ögon för att drömma, skulle jag ge dig en puss på kinden. Du skulle ta din lilla hand i min skakiga och vi skulle somna tätt ihop.

Jag skulle vara den lyckligaste pojke som fanns.

tomhet på ett torg.

Jag står på ett torg. Luften är grå. På en bänk sitter en äldre man. Han har en ölburk i handen. Jag sätter mig jämte, pillar på min skjortknapp.

- Hur gammal är du? säger han, tar en klunk alkohol till fastän klockan bara är strax efter 12.
- 30 år.
Jag som bara är 21. Han nickar, drar samman de buskiga ögonbrynen.
- Har du barn?
- Nej.
- Det är bra, vänta med det.
- Vill du ha?
- Ja, sju stycken.

Han skrattar skockande, men verkar tro mig. Jag som aldrig ska ha barn.

Ur en plastpåse tar han fram en ny ölburk och öppnar den. Jag pillar fortfarande med min skjortknapp. Vi är de enda på torget. Det är söndag eftermiddag. Min mobil ringer, jag stänger av den. Mannen bredvid mig tittar på mig med grådimmiga ögon, plirar.

- Min fru lämnade mig för en annan för fyra år sedan. Hon tog med sig våra två barn. Jag har inte sett dem sedan dess.
Han verkar vänta på att jag ska säga något, så jag hmmar.
- Vet du vad jag saknar mest? Att ha någon som älskar en att säga god natt till.
Min morsa tyckte det var en bra idé att låta mig gå i en skola för bara pojkar. Magistern slog mig på fingrarna. De andra pojkarna sparkade ner mig i gruset på skolgården. Jag lärde mig ingenting.

Det mullrar från den mörka himlen och han plockar fram ett paraply från påsen, fäller upp det och håller det över oss.
- Jag trodde jag skulle dö. Men jag gick ut skolan, precis som de andra. Sedan träffade jag Marie. Och vi fick Per och Lisa. En sådan farsa de fick.

Regnet smattrar på paraplyet. Det är ett hål på min sida och dropparna rinner längs min nacke. Jag lägger en fuktig tidning på huvudet.

- När jag var i din ålder trodde jag att livet var färdigt. Att jag hade spikat allting. Jag är 52 nu. Kan du gå till Systemet för mig? De släpper inte in mig där.
- Okej.
Jag tar emot den hopknycklade hundralappen och reser mig från bänken.
- Glöm inte växeln!

Min skjorta blir våt. Jag går över torget, vänder mig om och vinkar till mannen. Han ler. Jag ser honom aldrig igen.

Imma på fönstren.
Tänker på bakfyllehuvudvärken jag aldrig upplevt.

tralalala lilla solljus, kom och drick ur mitt krus

Först följer en någons konturer i två år. Sedan raseras allt. Det är när sinnena kopplas samman, hörsel och syn och hjärnan vinner över hjärtat. När olyckliga kärlekar glömts bland nergråtna dagboksblad och sparade halsdukar, kan en ny tid starta. Den kan innebära att ingen kärlek väljs, för så länge en inget känner kan inget förloras. Det är så himla enkelt egentligen. Kasta sig runt vackra flickors nackar, trycka kroppar mot dansgolvsväggar, känna pulsen dunk-dunk-dunk-dunk allt snabbare.

Att sängen ständigt är kall och lukten försvinner för fort är en parantes. En parantes som sträcker sig längre och längre.

it pays to belong

ingenting består.

hjärtat har nästan stannat och ingen ser tårar i kudden

och mörkret faller snabbt nu

Det är höst och löven fastnar i dörrspringor medan jag gör allt för att inte falla, inte igen, inte så hårt. Marken ger vika för klackskor (de är aldrig mina) och sväljer tankar som inte blev till ord. Längre bort på grusvägen röker jag snabbt, ryckigt, händerna darrar. Det finns för många gropar och björkarna ser så späda ut, jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Jag tittar på den gråa oktoberhimlen och lyssnar på vinden, väntar in.

Summan av kateterna på kvadraterna ur hypofysen genom aortan är alltid lika med: jag vill dö.

jag dansar på tomma dansgolv, tar i händer som glider ur mina, sveper ner den sista spriten utan att blinka. det finns ingen kärlek kvar att hämta.