det är enkelt: packa en väska, växla pengar, fly. men jag har aldrig varit en långdistanslöpare och verkligheten jagar ikapp snabbt, lägger fällben, skrattar när gruset skär in i knän och handflator.
vidare är resväskor tunga att rusa med, därför lämnas den vid vägkanten och jag knyter åt skosnörena: tar sats, sprintar över den fuktiga asfalten, in i mörkret. den kalla luften svider innanför bröstkorgen och i halsen, en hund skäller från ett gathörn. flås flås, små vita moln lämnar munnen och försvinner in i tomma intet. mina fingrar är röda av kyla och ansträngning, fötterna frusna i tunna sneakers. plånboken skaver i bakfickan, berättar om besparingar på väg att brinna upp. gatlyktorna kastar långa skuggor i sepialjuset, bländar och förskönar. DU FÖRSTÖR ALLT DU KÄMPAT FÖR och mjölksyran, mjölksyran som saktar ner. jag stannar, sätter handen mot skrovligt tegelbruk. det är mitt hem. och jag har rusat i cirklar runt huset. verkligheten är huvudvärken som följer och törsten, hatet. det är aldrig enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar