Det är höst och löven fastnar i dörrspringor medan jag gör allt för att inte falla, inte igen, inte så hårt. Marken ger vika för klackskor (de är aldrig mina) och sväljer tankar som inte blev till ord. Längre bort på grusvägen röker jag snabbt, ryckigt, händerna darrar. Det finns för många gropar och björkarna ser så späda ut,
jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Jag tittar på den gråa oktoberhimlen och lyssnar på vinden, väntar in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar