Det här ger mig ändå knappt någonting alls.
Jag behöver tillflykt och tilltro, inte skoluppgifter jag glömt en minut efter att jag lämnat in dem.
Det finns vänner och människor, men inte så mycket annat. Snefyllor eller fantastiska fester. Ytlighet. Kläder. Tidningen som lämnar trycksvärta på fingrarna. Minnena som flammar upp, får hjärtat att hoppa över något slag. Böcker som inte blir lästa, för ingen ork finns. Texter som inte skrivs. Mediciner som sväljs.
Jag vet att allt skulle kunna vara så mycket värre. Att jag har mer än vad andra skulle kunna drömma om. Men jag kan inte sluta längta bort bort BORT. Till något jobb, till tid att skriva (och inte bara tonårsdagboksanteckningar jag publicerar här), till ett liv utan föräldrar ständigt tätt inpå. Nej, jag har inte råd med egen lägenhet. Inte tid med mer jobb. Inte lust att hora. Det är att vänta, räkna dagarna, se fram emot varenda jävla dag de små små små små sakerna. Men jag orkar inte längre med det, tyvärr. Behöver förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar