2009. i texter.

januari

3.e namnlöst.

jag vill dö.
jag vill kastas upp från misären och försvinna in i det ingen levande känner till. mina tankar flyger omkring längs väggarna och de kommer alltid längre än vad verkligheten gör. någonstans mellan åren som gått och upplevelserna jag tilldelats hittar ni svaren på era frågor. där ligger min uppväxt och gror som en svällande varböld. vi kan prata om den, vi kan ignorera den, vi kan höja den högre än stjärnorna, men den försvinner aldrig.

16.e med kniven i handen, med kniven i handen.

det finns människor som möter min blick och jag vet vad de tänker "du borde dö". lp-spelaren låter ljuden av joy division new order the smiths bli mitt soundtrack och medan mina föräldrar kallar mig deppig ristar jag in citat i benen. vintern kom sent i år och luften är torr, bakom hörnet står en stege och jag vet inte vart den leder men det här vet jag: varsomhelst är bättre än här. kylan biter tag i öronen och näsan rinner, men det är verkligheten och verkligheten gör sig bäst på film. nånstans mellan orden jag sagt och upplevelserna jag tilldelats hittar ni svaren på era frågor, men svaren leder bara till fler frågor.

blodet droppar nu och jag är inte ute efter självömkan, jag är ute efter känslan av att faktiskt känna. mellan fingrarna flimrar skuggorna av historien fram, det leder ingenstans det här, men ändå fortsätter jag. åren går och någonstans finns framtiden, gömd bakom lögner och tillfälliga liv.15 år och med repet i handen var för drastiskt, 17 år och med repet i handen var för patetiskt. i ensamheten gror tankarna och genom dem växer insikterna och hatet fram. 15 år var rätt rätt rätt, för ingenting har blivit bättre, problemen intar bara nya former och hårdare sätt.


19.e flak.

På bilets flack två ynglingar, ännu inte sargade av den bistra framtiden. Händerna sammanslingrande, det behövs inga ord vid fjorton år och två månader. Men bilen stöter hårt i groparna och inget är dömt att finnas för alltid. Gräset vajar i vinden, allt för illusionen, allt för illusionen.

Ett steg tillbaka: ljummen öl och heltäckningsmattor, darriga fingrar mot hud hud hud, lp-spelarens raspiga läte och kom ihåg: att blunda hårt lindrar inte fallet.

Två steg framåt: krossade glas mot bara fötter, se inte upp, hårda ord kommer så lätt.

Men ännu: den blå bilen med bucklor och solen som ljuger om skönheten, njut innan vintern döljer skinn och stänger ute kärlek.


februari

26.e help.

Med the Queen Is Dead som mitt livs soundtrack vandrar jag fram på gatorna i kvarteret där alla är vilka de förväntas vara och lyckan förekommer för ofta för att vara uppriktig. Husen ser likadana ut, kanske olika färger, planlösningen och familjeuppsättningen är densamma. I den verklighet jag kallar mitt liv är allt som inte passar in i den smala mall som givits namnet normalt helt förkastligt. Det finns givetvis sprickor i mönstret, för ur normen föds perversiteten, men det är väl dolt. De förmanade mig att vara på min vakt och hata allt som hör Världen till och jag, jag lyssnade på vad de sade. Jag följde med på deras möten och bar strykta kläder, jag lovprisade Jehova, jag försökte förklara för mina klasskamrater varför jag inte fick svära, fira högtider, säga 'prosit!' och alla de andra små saker som förgyllde min uppväxt. Bönerna blev frenetiska, knogarna vitnade av ansträngningen och kudden vättes av tårar. För varför är kvinnan tvungen att vara underordnad och tjäna mannen och varför får hon inte hålla föredrag?

Jag går förbi dagiset, vinkar till barnen och säger hej när de kommer fram till staketet. Ibland ropar de nyfikna frågor efter mig och jag hoppas att jag ruckar på de mallar som samhället byggt upp runt könen och fört över till de nästa generationerna. Homofobiska eller enbart fördomsfulla barn innebär likadana, om inte värre, föräldrar. Det är lätt att vifta bort med 'saker och ting har faktiskt förändrats sedan 50-talets hemmafruar', men bakom husens dörrar utspelas allt för ofta scenariot med fördomsfria vuxna tills de möter det som skiljer sig och bringar dem ur fattningen. Inte blir det bättre om de är religiösa och försöker intala deras enda dotter att hon snart kommer till sans, börjar tro på Gud och gör dem till morföräldrar 'nej, lilla du, det gills inte med adoptivbarn. de är ju inte släkt på riktigt'. De fortsätter peka ut lämpliga män att äkta, trots alla dessa ord som blivit gråtande framklämda i desperata försök att bli förstådd.

Folk har sagt mig att det blir bättre med åren, men de glömde säga att med åren intensifieras känslan av att inte höra hemma och viljan av att ge sig av. Ett abrupt slut med repet runt halsen och brevet skrivet skulle vara att låta dem vinna och vem är väl jag att ge upp? Så jag blir olyckligt kär och skriver krassa noveller och tittar på filmer och försöker älska de som förnekar att de gjort något fel och jag snubblar in och ur depressionens vassa grepp och läser bort tanken på att rymma och ringer en vän, sista utvägen nu och vi lyssnar på musik och jag struntar i vad de säger så länge som jag kan leva och någonstans på vägen börjar jag hata mig själv men det är okej allt kommer bli bra igen och ingen kan älska någon som kommer med problem och jag skruvar upp volymen för jag vill inte höra mitt eget självömkande för det leder ingenvart och istället äter jag en bulle och det glufsande kakmonstret i mig blir glatt.

mars

15.e clean.

en lukt av citron från rengöringsmedel, hårtestar som klistrar mot pannan, fingrar skrynkliga och synen suddig (dammet tar sig från golvet till glasögonen). på knä skrubbar jag golv med drömmen om att det ska bli r e n t, men det blir aldrig som jag ser det i tanken och kanske är det en metafor för något annat, kanske mitt icke existerande sociala liv och mina försök till att ta bort di där problemen som tornar upp sig och rycker mig tillbaka till mammas famn. men det här handlar inte om att veckla ut och in på sina känslor och tankar och inte se någon annan än sig själv, trots att vi alla är själviska. vattnet blir snabbt svart, moppen grå och jag står vid vattenkranen med en ny bokidé på hjärnan, det följs av utkast, nätter i sängen med pennan i handen, intensiva föreställningar och slutligen: ett magplask rätt ner i misslyckandets avgrund. för alla historier jag någonsin skriver är bara en omformulering av mitt eget liv och jag vill ju skapa karaktärer ingen annan mött. jag är "girl least likely to" och kort sagt: p a t e t i s k.

vidare genom toalettrengöring och soptömning dansar jag till the tough alliance och försöker förtränga tanken på vad andra gör en lördag kväll, de jag varit olyckligt kär i och de som tillsammans skrattar bort detdärmörkretsomförgören, de som försvinner in i nattens överraskningar och snubblar hem i gatlyktssken. kanske håller jag fast vid en imaginär bild av verkligheten och kanske fiktionen överträffar den, kanske verkligheten härmar fiktionen, jag vet inte, allt jag vet är att om det är såhär det känns att vara ensam vill jag dö. med vattenkannan i min högra hand och jaktenpålivet i den andra tar jag mig an uppgiften att överleva kvällen. mina hjältar sjunger ord som dämpar smärtan i bröstet och du kan kalla mig deppig, men jag har vetskap om att livet inte är något jävla lyckorus och de som säger något annat har inte vaknat upp med ett skrik och insett att mardrömmen inte var någon dröm utan ens vardag eller analyserat varenda ord som blivit sagt och ångrat alla fega beslut och dumma val eller vänt framtiden ryggen och sagt sig vara född i fel tid.

det är oljefläckar på mattan och jag börjar nästan gråta av utmattning; man tror att man är klar och så är det värsta kvar. för var det inte så alla sade? att det skulle bli bättre? ah, lögnens beska sötma har jag smakat så många gånger nu att jag kan blanda den med slutna ögon. jag har lärt mig att allt antar en annan form och intensifieras tills huden spricker och varet sprutar ut.

16.e. förortsromantism.

det är aldrig trasigt vackert
endast monotont fuktiga fimpar och tuggummin på asfalten skumpiga bussar och människor som kräver och kräver och aldrig tackar
huvudvärken som sväljer optimismens syre och jag är patetisk löjlig lillgammal rutten

april

28.e sol å allt.

det här är ingen jävla SOLSKENSHISTORIA, men min skrivmaskin kladdar bläck på mina fingrar och solen glider onekligen emellan mina ögonfransar. och jag vet, jag vet, METAFORER OCH BILDSPRÅK och allt vad det kallas: jag hatar klyschor och mitt liv är inte mer än en stereotyp. så jag kastar på mig peruken, låtsas vara aktivist (allt är mycket bättre i fiktionen) och skriver om SARGADE KALLA HJÄRTAN. jag horar för några tusen, säljer ut mitt enda grepp om verkligheten, SPRINGER MOT SOLNEDGÅNGEN på jakt efter känslan att känna. folk jag en gång kallade vänner glider förbi, vinkar knappt från sina positioner och jag inser, än en gång: det är farligt att definiera. allt är komplext, nej det är för enkelt att ta första bästa tåg och börja om någon annanstans, vända ens värld ryggen och SE SIG OM EFTER LIV.

maj

1.a. kvavt innan åskan. (ett litet utdrag från boken)

- Så, X lägger huvudet på kudden, vad vill du göra mest av allt?
- Åka härifrån och aldrig komma tillbaka. Den här staden har inget kvar att ge.

Fönstret står på glänt och en humla surrar förbi. Lakanen klibbar mot skinnet fastän det bara är maj. x vrider sig för att hitta svalka, finner en kall vägg och lägger sig tätt intill.

- Jag önskar det alltid kunde vara såhär, säger x.
- Hur då?
- Som att det inte finns någon tid.

juni

7.e. historien.

historien börjar nu och den är vår: en parantes i världen, en atom i vår kropp, ett ingenting och ändå allting. den är vår, det vet vi med säkerhet. därför hyvlar vi vår hud över folks huvuden, väntar på REAKTIONER men får bara stumma blickar.


13.e. 01-06.

klockan är någonstans mellan 01 och 06 det är natten nu, dags att sova
och du är inte:
på en spårvagn mot livet, drömmen, slummen
bland svettiga kroppar suddiga ögon slutna händer

med en annan person


du är ensam i natt och du kan citera morrissey hur mycket du vill, det förändrar inte faktum:
d u ä r e n s a m i n a t t


då:
kniven mot en åder som vrider sig som en mask


nu:
du vet, ingen kommer ihåg dig när du dött och ingen ingen INGEN stannar kvar när det värsta är över


väggarna flämtar, mörkret är varmt och sommaren är en lång tid att räkna revben på


juli

12.e. apati.

Vi lyssnar på alla Rolling Stones skivor, ligger i sängen pinsamt nyktra. Vi räknar dagarna till vår egen död. "När jag var tio år" och fem miljoner andra berättelser om tider som var hårda på riktigt. Vi är bortskämda och födda i en tid då problemen är lätta att vifta bort. Men ändå ligger vi kvar, lyssnar på våra LP-skivor.

augusti

6.e. efter emmaboda.

"jag gillar killar, men jag gillar dig" säger a-k
och de orden beskriver mitt liv i helhet: en olycklig kärlek.

emmaboda kan aldrig bli 2008 igen och den första festivalen, inte efter s¡esta och arvika alla raggningsrepliker från straighta killar och bögar spyor överdoser kiss i ölhinkar danser in i okända camp.

jag sover bredvid världens sötaste flicka med rött hår och stora glasögon och tunna knäskålar, som ger mig de mjukaste kyssar jag någonsin fått och får mig snurrig av kärlek. men hen är för trött för mer än det och lämnar mig utan ett hejdå.

det finns alltid de som vill experimentera och jag hånglar mer än gärna, vill glömma mina misslyckade försök till ett förhållande. jag röker vattenpipa med pepparmintsmak, lyssnar på musik, fångar en singel, sjunger och dansar och får kryptiska fyllesms.

och trots alla människor alla skratt och samtal gråter jag ner i kudden när en av mina favoritartister spelar, för ingen kan ingen vill älska mig.


september

8.e. OM DU ÄR ANNORLUNDA KAN DU LIKA GÄRNA DÖ.

Ino vet inte längre hur det känns att ha ett helt hjärta.
Även om det är snett i hopsatt och kanske någon bit saknas, är det någorlunda komplett. Men Inos hjärta går sönder varje dag. Varje dag faller en till bit bort, eller krasas sönder under spetsiga skor.

Det finns de som hävdar att Ino aldrig föddes, bara satt någonstans en dag. Att Ino inte är mänsklig. Men det är hen, för utomjordingar har nog inga stora muskler som kan förstöras av ord.

I matsalen sitter Ino för sig själv, slevar i sig en obestämbar sörja som kallas mat. Andra skrattar och pratar, sätter sig så långt bort ifrån den underliga figuren som möjligt. En del ser henom inte ens.

Lärare pratar med Ino, försöker förstå. Det borde inte vara så svårt att ha vänner, tycker de. Men det är svårt. Jättesvårt. I synnerhet när snön kommer och isbollar viner i luften eller mosas direkt i ansiktet. Mjölk kan alltid bytas ut mot tvål, spån från pennvässaren hällas i nytvättat hår. Viskningarna är värst. De där som inte ska höras, men som kan uppfattas. Om onormala äckel, missfoster, dåre, monster. För Ino bryter mot viktiga regler och normer som alla ska rätta sig efter. Regler som säger hur flickor och pojkar ska vara och att det inte finns något däremellan. Lärarna kan aldrig förstå. De pratar också, i rummet med kanelbullar och kaffe. Om den konstiga eleven de inte riktigt vet hur de ska tas med.

Kylan töar bort med blodet ner i brunnar och Ino kan cykla till skolan igen. Däck som blir punkterade, sadeln som skärs upp. Men det är inte bussen med sina passagerare och ingen sittplats (väskor kan alltid byta plats, säten fyllas) utan en liten liten förbättring. Tills alla blir femton. Och mopeder kan köra om, köra runt, ringa in.




Det ligger en lapp i skåpet. En ihopvikt lapp med sneda bokstäver på. OM DU ÄR ANNORLUNDA KAN DU LIKA GÄRNA DÖ. Ino skriver inget brev till de hen lämnar efter. Det är ett fåtal hen lämnar efter och de kommer ändå aldrig förstå. För Ino är inte riktigt som alla andra. Ino har ett hjärta som går sönder lite varje dag. Och ibland kan uppmaningar tas på lite för stort allvar. Kroppen börjar lukta efter några dagar. Bröstkorgen är uppfläkt, som en sovande vulkan. Det skavda, skurna, skadade hjärtat finns inte kvar.

Det dunkar inte längre.
Tyst.
Ett hål efter kroppens största muskel.

oktober

11.e och mörkret faller snabbt nu.

Det är höst och löven fastnar i dörrspringor medan jag gör allt för att inte falla, inte igen, inte så hårt. Marken ger vika för klackskor (de är aldrig mina) och sväljer tankar som inte blev till ord. Längre bort på grusvägen röker jag snabbt, ryckigt, händerna darrar. Det finns för många gropar och björkarna ser så späda ut, jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Jag tittar på den gråa oktoberhimlen och lyssnar på vinden, väntar in

november

10.e. le imaginary love.

så vi kanske inte är gjorda för varandra.
vi kanske inte borde göra det vi gör, vi kanske borde sluta upp innan det är för sent och vi båda går sönder.
du säger "det är inte modernt med socker i kaffet" och lägger två bitar i din egna kopp.
växterna vissnar i fönstren. det är svårt att komma ihåg att vattna.
nytvättade lakan är lena mot huden och du stryker min kind, viskar "det finns inga som vi".
jag somnar med örat mot ditt hjärta. det dunkar vackert.

december

11.e. vintersång.

det finns ett max antal drömmar.
den exakta siffran är svår att komma underfund med.
att veta det precisa talet.

decemberhimlen är grå. tjock. tung av drömmar.
och ångest. träden är svarta strukturer vars knöggliga
armar sträcker sig genom dimman.
mot drömmen om en annan tid.

visst är det vackert när leran torkar på skorna
och händer rödfärgas av kylan.

(men det är helg och natten slukar oss nu)