Det gör ont att gråta. Munnen blir torr, näsan patetiskt röd. Det gör ont att berätta. Orden fastnar i svalget, ögonen svämmar över. Det gör ont att förändras, stöpas om, komma underfund med. Men det är först när en fallit hårt i golvet som en kan resa sig, borsta bort skiten och leva.
Så jag räknar mina synder, bekänner mina brott, betalar mina skulder och stannar. Och nånstans på vägen ber jag om ursäkt i varje andetag och ägnar mig åt de som bryr sig på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar