molnen drar förbi så snabbt här, mörka ljusa klumpar av ingenting.
det blir inte bättre sen, det är bara något en intalar sig för att överleva dagen.
så jag river, rycker, sliter, drar. viskade ord över ekparketten och känslan av att inte förstå, vita kala väggar som tiger.
jag ritar cirklar på tomma ark papper, sätter dem över fönstren. att vara blind kanske inte är någon egentlig ursäkt, men isolering är den bästa kuren och kommer så förbli.
hej penna, hej hand som darrar och tvekar: att skriva är att famla efter svar, dokumentera ingenting och allting, blåsa bort dammet från en bok. jag vill tro mer än jag gör och solen rusar ner för himlen, kastar sig bakom horisonten och mörkret faller överallt obarmhärtigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar