det är svårt att blunda när en känner sig tvungen att titta. för att minnas. för att kunna berätta.
men sen när du väl sitter där, vad som känns tusentals år senare, kommer inga ord. för de fastnade under sängen, där du låg och tryckte i skydd från vardagsrummet med vad det innebar av röster som ljöd allt högre allt som timvisaren förflyttades på din bamseklocka.
och du kröp genom dammet, fram till dörren som stod på glänt. du såg och vände om, kastade dig in under sängen igen för att inte ta dig därifrån förrän vid den tid på dygnet då ringklockan gnäller.
så startade det om igen: en dag utanför rummet, en kväll under sängen. med små, små tjuvkikningar.
men för det mesta blundade du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar