det är november nu och jag tänker på samma månad för ett år sedan, för två år sedan, för tre år sedan (det finns för många år nu, för många minnen).
höstlovet har varit bättre än de andra årens, men det svider och jag borde inte förvänta mig något annat, inte när jag vet hur det alltid slutar. jag skriver på ett bokmanus som inte vill avsluta sig, eller är det jag som aldrig blir nöjd?
och det är himla ofattbart att jag fortfarande lever. det skulle ju inte bli så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar