Dina skor är bruna av damm. Dammet som yr av dansande fötter och ramlande människor. I handen håller du en avbruten cigarett. Du skrattar, möter mina ögon. Jag tror aldrig jag sett något vackrare. Från scenen kommer musiken och solen träffar bandmedlemmarna i ansiktena. Din hand är så liten i min, som faktiskt inte heller är särskilt stor. Men de passar tillsammans, klappar i takt, klappar i otakt. Hur många gånger har vi fått höra nu att vi är det ultimata paret? Jag vet inte.
Dina knän är såriga av framstupa fall svarta nätter. Jag kysser dem. Men vi är borta från gapande halsar och ingen behöver kommentera oss.
Och natten är inte särskilt kall alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar