det finns en första plats, som inte går att nå.

2010
ett drygt halvår av kortare dagboksanteckningar. ett halvår av resande;

januari




10.e
det är så halt på marken. jag är på väg att falla gång efter annan.
hon tar mig under armen. fingrarna som rör sig, spelar mot rockärmen.

12.e
när gatulamporna släcks.

16.e
hur hennes ögonlock slöts
(hur jag tappade mina ord)

jag tror ingen kan bli kär i mig.

februari




7.e
vecklar in mig i trasighet.

8.e
bruno lägger huvudet mot min halspulsåder
(kanske för att försäkra sig om att jag lever)

14.e
hur många gånger nu, 764 till järntorget?
second hand-butikerna och fiken igen och igen och igen.

mars




7.e
spring mitt på vägen, där saltet ansamlas i en smal remsa.
spring där på, uppåt. bortåt.

12.e
åker baklänges in i ensamheten.

23.e
det svalnar av. blir kallt. avdunstar.

25.e
och jag har så kalla fötter. det är vinter inombords, skare utanpå.

27.e
ligger vaken klockan 01:43. kan inte sova. inte med smärtan. i bröstet. i magen.
inuti. försöker gråta. men nej. kan inte.

april




4.e
jag vill ha någon att hålla hårt
kan inte stå på benen själv; jag är trasig

7.e
psykologen: - har du någon vilja att leva?
jag: - nej.

17.e
insekter rör sig i min kropp
kväver syrorna till hjärta och hjärna
och hjärnan kväver lyckan
vilken inte existerar
(inte i denna tillvaro)

maj




8.e
självhat.

13.e
förlorar allt. alla. men vad gör väl det?
på botten, mot psyket, gör ingen någon skillnad.

21.e
hoppar hoppas hoppet.

23.e
och varför känslan att det stämmer nu?
svävar
vill ta din hand, springa genom den dunkla skogen
men darrar för mycket

26.e
varför saknar jag dig så mycket?
blir full, blir hög, men inget bedövar saknaden.
inte ens när jag söker bekräftelse, får bekräftelse.

30.e
elektricitet
och det bränner
hur mycket är nog och jag vill bara
vara ärlig (utan omskrivningar, utan försköningar)

juni




1.e
hoppas jag för mycket och
blir krossad
åter igen?
betvivlar om jag klarar det en gång till.

6.e
vågar knappt andas för
inte kan en vara såhär lycklig
utan att det faller samman
av minsta vindpust?

och han kysser mig så mjukt
tar i mig som om jag vore
det dyrbaraste som existerar

om skrivkramp, om att inte förmå sig själv.

och jag sträcker mig ut efter en känsla vilken vägrar infinna sig
dricker kopiösa mängder vatten för att dryga ut mitt sinnes torrhet
denna å av stiltje på gränsen till uttorkning
minns en gång då jag skrev liksom som att händerna piskades, jagades
av glödande hetta i form av eld. och nu känns de som is.
denna fasthet, denna kompletta stillhet i processen.
kanske töar det snart, kanske tar jag fram en tändare och bränner fingertopparna
för att få fart på mig själv, för morötter framför dem hjälper inte. kanske det förenklas då de inte längre behöver ständigt riva av papper för att sina näsans flöde. kanske.

och jag glömmer bort att andas;

ständigt är mitt sinne, min kropp, inställd på att sätta mig bakom den där ratten
och starta igång bilen, köra mot ditt hem och parkera på någon grannes plats.
kanske riva ner en kruka eller två, för jag är så ivrig och pengar är påhittade tingestar, vi kan göra våra egna. kasta mig runt din hals när du öppnar dörren, så vi faller in i garderoben vilken står bakom dig, men vi slår oss inte, slår oss aldrig.
men just som jag kommit hit, raseras bilden och insikten slår mig likt tusen nålar längs hela min hud, duärintehemma. så jag låter nyckeln ligga kvar på skrivbordet och väntar ut tiden, denna min ständiga följeslagare.

vad är det som krävs för att stanna kvar?

far med fingertopparna över knögglig tid vilken tycks passera med en hastighet av noll meter per sekund. kanske är det jag som har bristande uppfattningsförmåga, vad jag, med feberyra och uttråkning.


och jag tänker; vad har jag nu gjort? detdärmörkretsomförgören dödar mig, långsamt och tärande, sårande, min kropp vägrar lyda, blir till en betongklump likt så många gånger förr. det måste ha funnits en tid innan den, men om det nu gjorde det, har jag inget minne av. antar den förträngdes jämte dylika glädjeämnen. och mina tankar tar över kroppens nervsystem, får dem att spritta likt hästarna på sommarbete, men så krossar jag dem med ett demolerande slag får dem att försvinna med några ord. för jag är nojig, denna ständiga rädsla att fela, denna ständiga oro för misstag. tror den växte upp i takt med mig själv, byggdes stor jämte självhatet, självbestraffningen och självplågandet. att vända allt mot sig själv,



tänker på snön, tänker på dess förlamande kraft, hur ens älskade är fast i en stor stor stad långt bort och jag sitter här i en stuga i skog med tusen känslor, alla färgade av saknad.
saknar också hunden jag uppfostrade, hunden som brukade sova tung i min säng, hunden som pep när jag skrek, som slickade upp mina tårar efter vart och ett av bakslagen. den lilla hunden som alltid finns där.

julafton.

antar att det är julafton, antar det för att statusarna på facebook vittnar om det, antar det för att det går julfilmer på teven och för att ljusen är tända i de flestas fönster. och om man stannar till lite, kikar in lite extra, kan en få syn på någon julgran eller så.
men min kropp är en betongklump och det tar emot att veta vad som väntar,
försökte hålla mig fast i sömnen, bita hårt för att vara kvar, men vad gör väl det, uppvaknandet sker och med det PANG denna ofrånkomliga känsla av ovilja som uppfyller mig, vrider om magen i ett hårt grepp och får huvudet att smärta.

jullov.

here we go again: jullov och det känns som höstlovet var för några dagar sedan, så lite har jag saknat att vara utan sysselsättning
och det liksom förlamar mig, denna frihet, denna TID som verkar oändlig
för jag skulle ju kunna städa tvätta skriva fixa dona
men istället, eller bara för att: drar ner rullgardinen, läser bok efter bok och lyssnar på 2 steg från paradise. önskar jag kunde rycka upp mig, men vill inte och vet att utan viljan kommer jag inte upp härifrån. så jag finner mig i det; ser timmarna passera på mobilens klocka och hör hundarna skälla, liksom på avstånd och morgonens mörker blir till ljus blir till kvällens omfamnande svärta.
jag kan inte leva bland alla människors svettande tillgjorda sätt, men jag kan heller inte vara dem förutan. inte för en dag. rastlösheten griper tag, ruskar om, släpper inte. BITER FAST. jag tänker på att klippa håret, på att färga håret, på att åka till röda korset, på att sortera papper, men jag gör inget av det, rastlösheten gör mig oförmögen till att prestera något överhuvudtaget. lutar huvudet mot kudden än en gång och blundar, stilla med kroppen, andas in, andas ut, att inte låta detdärmörkretsomförgören komma in i rummet, att höra andetagen och och och
planera för de följande dagarna, skriva upp långa scheman på uppvakningstider, punktlistor med vad som kan tänkas göras under dagen, eller snarare vad som måste göras för att jag inte ska gå under, att systematiskt rada upp, dela in likt ett schema, jag måste ha rutiner för att överleva, åtminstone för att klara mig utan dig och kroppens stelnad lättar, släpper. strategier har fört mig fram än så länge, bara att fortsätta. bara att lura sig själv till välbefinnande.

älskade:

jag saknar dig
såsom den instängda
saknar frisk luft
jag saknar dig
såsom livet
saknar evighet
och jag saknar dig
såsom den törstige
saknar vatten

du är luften jag andas
födan jag äter
vattnet jag dricker
och utan dig
kollapsar jag
liksom ett korthus
rasar av en vindpust.

minnen.

21/12 2003

jag var tolv år och hade fått en kanin, efter en lång tids tjat. det kanske inte rörde sig om särskilt lång tid i verkligheten, men i mitt sinne var det år. för det enda som kunde få mig glad var en kanin, med en vädrande nos och en päls mjuk att klappa som endast var min. och jag fick en. han hette pelle och var ett och ett halvt år. hans bur var alldeles för liten och pappa tyckte han var söt när han stack upp nosen genom halmen. blyg, men nyfiken. jag tyckte så fruktansvärt synd om pelle, som inte ens kunde sträcka ut sig i sin fulla längd i den lilla buren.





så vi byggde en ny, pappa och jag.
och det var början till en era som sträckte sig över flera år, i verkligheten denna gång. med kaniner och burar och hoppning och tävlingar och en kull med sju små kaninungar:




21/12 2010

nitton år nu och på brinken till åldrandet; darrande kör jag bilen genom vinterlandskapet med dess snötäckta trädtoppar och dimmiga skyar. och jag lyckas. jag tar körkort. och får en bil. kanske är jag vuxen nu, kanske inte.
mest är jag glad. för att jag fick pelle.
och jag lyckades ta körkort.

jag gråter på väg mot hem
torra tårar vilka stelnar vid ögonfransarna
sveper med stenstoder över skymningen
dimman tätnar och min energi tenderar
att falna dessa dagar

det brinner vid spåren
rälsen onyttjbar
låt det vara snö, låt det vara eld
jag springer mot de blinkande ljusen
och trillar, tumlar
ständigt för långsam

look at the stars: I'll kiss you again between the bars where I'm seeing you; there with your hands in the air, waiting to finally be caught

jag äter upp mina händer spottar ut min oros kött häller saltvatten över kall metall köper ingenting förtjänar ingenting rullar runt på marken i snön för att kanske känna något kanske frysa kanske huttra men istället lyckas jag enbart trasa sönder en sko och jag skriker mot halvmånen och stjärnorna och skogen att jag inte vill vara med att det är ett jävla spel vars regler jag inte förstår och det gnager i mig detta förakt denna malande mumsande glufsande parasit som vid minsta gödsling förökar sig lika snabbt som tågen far förbi kba station och jag tänker på larsa att han är en av få lärare som jag faktiskt uppskattar vad hände med engagemang och motiveringar försvann väl ner i privatiseringens och nedskärningens gyttja men mest fruktar jag misslyckandet att ha studerat i månader nästan år med resultatet att detdärmörkretsomförgören tar över
eller att lämnas därhän för det finns bättre och jag skriker än en gång vrålar åt skyn och faller ner ner ner

o helga högtid.

hur ljuset
föll in mot väggen genom persiennen
hur ljuden utanför fönstret
var precis jämte
men ändock tusentals solår bort

grannens rörelser kunde efter
mörkrets infall skymta likt
skuggor in i mitt rum
jag brukade tänka
att det var en mördare
och att det nu var över
(äntligen)

det ständiga antagandet att
alla firar jul
blev till en febrig önskan
om sömn genom vintermånaderna
kanske därför jag föredrog
alla andra årstider framför
den kallaste
kanske därför jag ville
riva ner varenda julstake,
varenda julgran
varenda litet äckligt julpynt
som stack i mina ögon
för vid sömn krävs mörker,
åtminstone för min del.
och denna glittrande
bjällrande glättiga högtid
var allt annat än lämpad
för dvala

it's such a cold, cold town.

tänker;
det har gått ett halvår
tänker;
mitt hjärta dunkar snart ur min kropp
tänker;
fading like a flower (everytime you leave)
i din version
tänker;
släpp mig aldrig.

slå.

sparka på de som ligger!
men kom igen, sparka hårdare då
jag vill se blodet rinna längs hårt eftersatta
järnvägsspår
vill se det stänka upp på arbetsförmedlingens logga
på försäkringskassans dörr
spridas genom luften som en röd dimma
jag vill se moskéer brinna
vill se elden fatta tag i niqabs
och bränna sd till grunden
jag vill höra befolkningen skrika efter arbete
efter arbetsvillkor
efter rättigheter
vill höra ropen skalla genom riksdagens väldiga
salar
och eka vidare, genom länderna

jag vill se blodet och bränderna, höra ropen och dess ekon
vill se samhället rasa för att byggas upp på nytt

men under hela denna tid
kan jag inget göra för att påskynda skedet,
då det struktureras om
för jag isoleras i mig själv
och låter detdärmörkretsomförgören äta upp mig,
bit för bit för bit.

like some raven, at my window with a broken wing.

hur ögonlocken slöts för att inte öppnas mer,
inte den kvällen
natten

jag rensade min skrivbordslåda, men förstod inte vad jag sökte
bland föremål från andra tider, stunder, lägen

det är många ting vilka jag låter brinna innanför pannbenet
som maler och ringlar och skiter,
tills jag nästan förgås av mitt eget avfall
då blundar jag, igen, andas, igen
(du vet lättnaden som uppstår efter att omedvetet ha hållit andan?
den känslan, att ta ett djupt andetag och känna trycket en inte visste fanns där släppa)
och jag överlever mig själv, än en gång