men julkalendern börjar i morgon i alla fall.

jag är
otacksam.
en jävla
skitunge.
men jag
orkar inte.
fixa med tv:n
jag aldrig tittat
på.
montera fler
ikea-möbler
jag inte
använder.
jag vill
andas.
så jag
går ut på
balkongen.
drar in.
drar ut.
tittar på
en kvarglömd
jordgubbsplanta.
tänker att
den lever ju.
jag lever.
vi överlever
också den här
vintern.

STAYING GOING LEAVING WAITING DREAMING

finns för många
enkla vägar
ut från den här hålan.
det är allt för
enkelt att dra.
aldrig se sig om.
svika.
glömma.
men hatet
skulle växa sig
stort större störst.
och bara jag
inte stannar
för resten
av livet.
det är
mindre än
två år kvar.
jag räknar
dagar istället.
exakt:
550
dagar.
helger
och liv
inräknade.
1 år,
6 månader
och 3 dagar.
därefter:
svindel.

trying to breathe.

alla platser blir till någon annans, maskarna förmultnar
rosa, smala korvar som ruttnar långsammare än det strilande regnet
men snabbare än hjärtslagen som inte hörs över kråkornas mummel
och gräset är numera en gyttjehög.
grisar rör sig i denna lervälling, rullar runt runt
ner för krön som leder till mer brunt kladd
det försvinner aldrig helt.

BACK TO THE OLD HOUSE.

since 1888,

Helgen v.48

"Vem går över ett torg en lördag kväll?
Vem går hem med den rätte och vem får en smäll?
Vem är det som är lycklig och vem luktar bränt?
Vem är dålig på riktigt och vem är ett skämt?
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bil,
jag ser en tjej,
jag ser en snut,
snart har helgen vecka 48 tagit slut
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bar
jag ser en man
jag hör ett tjut
snart har helgen vecka 48 tagit slut"

- bob hund

inkommet 18:17

"Jag ville hoppa av i sommar och så skulle du stå där med en enhörning vid din sida och en öl i handen. Och vi skulle hoppa upp på enhörningens rygg och försvinna till ett dansgolv långt bort från bönder, fjortisar och dumma lärare!"

Pikisilmä, Svartöga

/Och jag trodde att allt var möjligt, jag hade ingen anledning att tvivla. Vi drömde inte om någonting som jag tyckte var omöjligt, bara om små, stora och underbara saker som inte krävde mer än att man hade någon att älska och tillräckligt med kärlek, och det hade vi ju i överflöd. Naturligtvis behövdes det lust att göra allt, men det hade vi också. Vi hade allt vi behövde för att förverkliga det vi önskade./


bild: ffffound

/Ibland kunde jag vakna av att det bultade i underlivet på samma sätt som mitt hjärta bultade. Jag vaknade av saknad efter tiden då mellanrummet mellan mina ben förvandlades till mitt hjärta./




At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through Paris in a sports car with
the warm wind in her hair.


/Men mest av allt saknar jag stunderna när det är femton eller tjugo grader kallt och solen lyser på ett speciellt vis och snön knarrar under skorna sådär som den brukar när det är kallt. Och när man går till biblioteket är där tyst, kanske hörs några små ljud, prassel, dämpade ljud, viskningar, och man kan ströva omkring där hela förmiddagen, mitt bland fullradade hyllor och tomma korridorer. I bibliotekets doft.

Piki svalde varje gång hon sa ordet bibliotek.
Hennes lilla röst./


- ur Baby Jane av Sofi Oksanen

NU SKA VI DANSA EFTER MIN PIPA (KAN INGENTING OM KÄRLEK, MEN MIN LÄNGTAN ÄR ÄKTA)

the knife & vin & torsdagskväll.
kan för tillfället inte tänka mig något bättre.
behöver dans och vänner och små ord.
och stora ord. de om livet och kärleken och framtiden.
som faktiskt är mest skrämmande av allting.
pass this on,

det är väl här ungefär som jag slutar tro och hoppas och längta, för vissa saker är inte menade att bli och detta måste vara en av dem. futurum existerar inte, presens är sammantaget en härva av göromål och perfekt suddas ut i kanterna, men stannar kvar innanför.

vid en vändpunkt borde de samlade handlingarna bli till en bestående konsekvens.

jag tänker för lite för mycket ingenting alls

LUST FOR LIFE

foto: lilla b

och hatet gentemot en själv förefaller givet de dagar då den tjocka novemberluften tycks ännu lite mer ogenomtränglig.
men luften är tjock alla dagar i detta hus,
klibbar fast i läsk och skalbitar
hänger sig i galgar och knaprar piller under sängen

...utan fiktionen skulle ingen vardagsverklighetsflykt finnas.

blommorna har inte slagit ut än.

krossa allt motstånd, spränga barriärer
luta sig fram mot skräcken, viska
ta mig långsamt, baby.
för drömmar är inte menade att slå in,
det är bara något de lurar oss att tro.
skolböckerna tätttätt mot bröstkorgen, tänka
snart kommer livet
vänta ett år två år tre år fyra år fem år sex år.
ensamheten hänger i kulisserna, dinglar och skrattar
stängsel är till för att klippas upp eller klättras över,
dags att ta på sig stålrustningen och rusa.
regndroppar i nacken.

mörker/ljus/mörker/ljus
inget/konkret/finns/inga
tydliga/gränser/endast/diffusa
mönster/och/svaga/karaktärer

fluffig

molntuss.

städer, nätter, liv

novembernätter.

mörkret hänger tungt i fladdrande kjolar och uppknäppta skjortor,
kastar sin skugga över parker med ensamma figurer och hungriga vålnader,
klackar bryts mot asfalten, blod spills över glassplitter och rangliga bord.
bussar kör förbi hållplatser, människor stampar i takt med musiken
det är vardagens brus ersatt av basgångar och tomma texter.
inga fler tåg går den här natten.

I LIKE TO FORK MYSELF

torsdag torsdag torsdag torsdag
[nästan helg]
[nästan liv]
[nästan nästan]

när glasen är tömda och klockan gjort sina slag,

slutligen inser en att det är att springa i cirklar.
det är att kasta sig ut för stup.
det är att bryta nacken i ett dyk från högsta trapetsen.
det är att stoppa ner handen i en tillsluten påse och bli biten av nåt jävla kryp.

om jag hade lite kraft kvar att ge dig,

det skulle vara enkelt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag

jag dammsuger glasskärvor som smattrar sin väg genom stålröret, lägger sig tillrätta i påsen.
allt känns lite vackrare till musik.

och det finns för mycket

den elfte månaden.

löven blir tunga av regnet som nästan alltid smattrar irriterande ner mot marken.
det är svårt att kratta ihop och samla upp våta löv. gräset är halt av vätan och skorna glider på mördarsniglar.
vinden är kall dessa dagar. den bruna hunden är svår att se där den går, förvillande lik omgivningen.
en spindel spinner sitt nät mellan husväggen och en skottkärra. regndroppar fastnar i nätet och glittrar där de dinglar.
vissa månader kan en bränna löv och sly på tomten. det här är inte en sådan månad.
det är lockande med varm choklad inomhus och de fallna löven kan glömmas bort.
de kan stanna i högar på gräsmattan, lämna bruna fläckar som läker först någon gång mitt i sommaren.
nu läggs de i komposten, där de hör hemma. och november är lite för sen, lite för tidig.

men jag vill inte falla ner i tristessen och inte kunna ta mig upp,

VI GÖR SAGORNA TILL VÅRA

L - Tror du vi kan göra sagorna till våra?
S - Jag vet inte vad jag ska tro. Men vi kan försöka.
L - Okej. Ställ dig där borta (pekar i riktning mot en vit vägg) och håll i en dammvippa.

VI GÖR SAGORNA TILL VÅRA.
1.

L - Vill du prova ringen?
S - Jag?
L - Ja, du. (Sträcker fram en ring från en godisautomat)
S - Den passar!
L - Då var det du som dansade hela natten, spydde i en kruka och gjorde mig förälskad.
S - Det låter som jag.

2.

L - Oj, vad det gör ont i min nacke. Det känns som jag sovit i hundra år.
S - Du är så vacker. Bara en kyss av äkta kärlek kunde väcka dig.
L - Därav saliven på mina läppar.
S - Får jag lägga mig bredvid dig nu? Jag är trött.
L - Ja. Låt oss sova.

3.

S -Vi måste skynda oss, annars tar våra föräldrar oss och vi kan aldrig mer ses.
L - (Dramatiskt flåsande) Jag springer så fort jag kan!
S - Tåget står redan på perrongen. (Tittar sig omkring, lyfter upp L)
L - Oj!
S - I säkerhet. Håll min hand så far vi till ett annat land.


L - Där ser du att vi kunde.
S - Mm. Kan vi baka muffins nu?
L - Ja. Och titta på Eternal sunshine of the spotless mind.

glömmer ibland hur fantastiska kent är men jag kommer alltid på det igen

and suddenly tonight became this morning.

jag borde egentligen inte försköna alkoholen, men jag älskar ändå att vakna fortfarande full, desorienterad och med blåmärken lite varstans. i väntan på första bussen träffa människor som inte lycktas ta sig hem, prata i timmar om allt och ingenting. sova och jobba och gå ut igen.

jag tänker ibland att det skulle vara fint med en bestående känsla av tillfredsställelse,

klockan har inte ens blivit 17 och jag är på väg att krevera.
det är en fredag kväll och jag vet inte vad jag vill, jo det vet jag visst: dansa och glömma, somna på en spårvagn och vakna desorienterad. jag saknar att ta första morgonbussen hem med tusen nya kontakter på mobilen och blåmärken längs armarna.

jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder jag går sönder

BE ALRIGHT NOW

följer dammets rörelser över golvet. lakanen skrynkliga nu, väggen kall.
ingenting är dömt att finnas för evigt, men ibland tror jag det.

WORDS CAN ONLY DO HARM

jag skulle kunna berätta om första gången jag såg dig i korridoren.
om andra gången, när du log.
eller om tredje gången, då när jag sade hej.
fjärde gången, när vi inte möttes för vi redan gick bredvid varandra.

men det skulle vara att förenkla ett möte som bestod i små, små partiklar av minnen och tidigare möten. fragment från andra tider, kanske bättre än de vi befann oss i just då. jag väljer därför att tystna, innan jag förstört handlingarna med ord.

fåglar.

duvorna. de kuttrar.
duvorna verkar finnas inne i väggarna, pratandes med varandra.
sen kommer kråkorna. sätter sig i fönstersmygen. eller flyger förbi högt, högt upp i luften. som svävande myror.
kanadagässen har slutat att höras. blåmesarna och gråsparvarna och de andra småfåglarna sitter i de kala träden, på de späda grenarna.
över fälten glider en rovfågel, sökandes.

det finns för många sagor att manipulera.
för många berättelser att förändra.

det blir aldrig mer än en upprepning

handryggar. brofästen.

dear life

åh det är torsdag om mindre än en halvtimme,
torsdag betyder vina och sedan är det mitt i allt fredag och helg och lite lite liv

ROAD TO NOWHERE

vill resa bort på jullovet.

le imaginary love

så vi kanske inte är gjorda för varandra.
vi kanske inte borde göra det vi gör, vi kanske borde sluta upp innan det är för sent och vi båda går sönder.
du säger "det är inte modernt med socker i kaffet" och lägger två bitar i din egna kopp.
växterna vissnar i fönstren. det är svårt att komma ihåg att vattna.
nytvättade lakan är lena mot huden och du stryker min kind, viskar "det finns inga som vi".
jag somnar med örat mot ditt hjärta. det dunkar vackert.

THIS TOWN KILLS YOU WHEN YOU'RE YOUNG

gulnande ordböcker. hundar som springer genom vattenpölar. all denna nostalgi.

här såg vi timo gå på en spårvagn, då för många år sedan. här köpte jag mina första cigaretter och här spydde jag i den vita vita snön. här blev jag kär för första gången och här blev jag sårad för 346747690740:e gången. här sov jag på en parkbänk och här blev jag den jag är. här förlorade jag vänner och här fann jag vänner. här skrev jag de första orden och här slängde jag min bibel.

Det här ger mig ändå knappt någonting alls.
Jag behöver tillflykt och tilltro, inte skoluppgifter jag glömt en minut efter att jag lämnat in dem.
Det finns vänner och människor, men inte så mycket annat. Snefyllor eller fantastiska fester. Ytlighet. Kläder. Tidningen som lämnar trycksvärta på fingrarna. Minnena som flammar upp, får hjärtat att hoppa över något slag. Böcker som inte blir lästa, för ingen ork finns. Texter som inte skrivs. Mediciner som sväljs.

Jag vet att allt skulle kunna vara så mycket värre. Att jag har mer än vad andra skulle kunna drömma om. Men jag kan inte sluta längta bort bort BORT. Till något jobb, till tid att skriva (och inte bara tonårsdagboksanteckningar jag publicerar här), till ett liv utan föräldrar ständigt tätt inpå. Nej, jag har inte råd med egen lägenhet. Inte tid med mer jobb. Inte lust att hora. Det är att vänta, räkna dagarna, se fram emot varenda jävla dag de små små små små sakerna. Men jag orkar inte längre med det, tyvärr. Behöver förändring.

sommardrömmar sommarnätter sommarlängtan.

Dina skor är bruna av damm. Dammet som yr av dansande fötter och ramlande människor. I handen håller du en avbruten cigarett. Du skrattar, möter mina ögon. Jag tror aldrig jag sett något vackrare. Från scenen kommer musiken och solen träffar bandmedlemmarna i ansiktena. Din hand är så liten i min, som faktiskt inte heller är särskilt stor. Men de passar tillsammans, klappar i takt, klappar i otakt. Hur många gånger har vi fått höra nu att vi är det ultimata paret? Jag vet inte.

Dina knän är såriga av framstupa fall svarta nätter. Jag kysser dem. Men vi är borta från gapande halsar och ingen behöver kommentera oss.

Och natten är inte särskilt kall alls.

en klyscha jag vet det men det är för mycket jag vet vid det här laget och jag längtar så mycket till ingeting alls

Det gör ont att gråta. Munnen blir torr, näsan patetiskt röd. Det gör ont att berätta. Orden fastnar i svalget, ögonen svämmar över. Det gör ont att förändras, stöpas om, komma underfund med. Men det är först när en fallit hårt i golvet som en kan resa sig, borsta bort skiten och leva.

Så jag räknar mina synder, bekänner mina brott, betalar mina skulder och stannar. Och nånstans på vägen ber jag om ursäkt i varje andetag och ägnar mig åt de som bryr sig på riktigt.

tack för vänner.

destruktiv.

att ständigt rusa in i återvändsgränder.
att ständigt vela mellan att dö och att fly.
att aldrig glömma.

FEELS LIKE SOME HUNDRED YEARS AGO.

den femte.

Remember, remember the fifth of November,
The gunpowder treason and plot,
I know of no reason
Why the gunpowder treason
Should ever be forgot.


Och kanske borde jag gråta, skära i hud, dingla från rep som går sönder, skriva avskedsbrev, somna med hatet växande innanför bröstkorgen. Men jag är inte 15 16 17 längre, jag är 18 och skulle önska se fyrverkerierna över London. Istället förbereder jag huset inför fint besök och glömmer nästan bort löften tryckta på linjerat papper. Men bara nästan. För jag vet så väl hur lätt det är att hamna där igen och hur seg den jävla backen är tillbaka, brant brantare brantast. Så jag lyssnar på BD och ler, för det har ALDRIG varit som nu. fantastiskt.

det är såhär patetiskt det var.

vinter.

molnen drar förbi så snabbt här, mörka ljusa klumpar av ingenting.
det blir inte bättre sen, det är bara något en intalar sig för att överleva dagen.
så jag river, rycker, sliter, drar. viskade ord över ekparketten och känslan av att inte förstå, vita kala väggar som tiger.
jag ritar cirklar på tomma ark papper, sätter dem över fönstren. att vara blind kanske inte är någon egentlig ursäkt, men isolering är den bästa kuren och kommer så förbli.

hej penna, hej hand som darrar och tvekar: att skriva är att famla efter svar, dokumentera ingenting och allting, blåsa bort dammet från en bok. jag vill tro mer än jag gör och solen rusar ner för himlen, kastar sig bakom horisonten och mörkret faller överallt obarmhärtigt.

jag glömde dig aldrig.

vi dansar och du har inte så mjuka läppar, men du är en kropp som vill ha min och det är det enda jag söker dessa dagar: bekräftelse. jag vet det är tragiskt, vi behöver alla lite närhet och du är varm, inbjudande.

THEY CAN ONLY DO HARM

det är inte okej inte okej inte okej inte okej

I'M NOT GOING DOWN ON MY KNEES BEGGING YOU TO ADORE ME

UNDERSTAND ME UNDERSTAND ME UNDERSTAND ME.

SHAKE THE DISEASE

det är enkelt: packa en väska, växla pengar, fly. men jag har aldrig varit en långdistanslöpare och verkligheten jagar ikapp snabbt, lägger fällben, skrattar när gruset skär in i knän och handflator.

vidare är resväskor tunga att rusa med, därför lämnas den vid vägkanten och jag knyter åt skosnörena: tar sats, sprintar över den fuktiga asfalten, in i mörkret. den kalla luften svider innanför bröstkorgen och i halsen, en hund skäller från ett gathörn. flås flås, små vita moln lämnar munnen och försvinner in i tomma intet. mina fingrar är röda av kyla och ansträngning, fötterna frusna i tunna sneakers. plånboken skaver i bakfickan, berättar om besparingar på väg att brinna upp. gatlyktorna kastar långa skuggor i sepialjuset, bländar och förskönar. DU FÖRSTÖR ALLT DU KÄMPAT FÖR och mjölksyran, mjölksyran som saktar ner. jag stannar, sätter handen mot skrovligt tegelbruk. det är mitt hem. och jag har rusat i cirklar runt huset. verkligheten är huvudvärken som följer och törsten, hatet. det är aldrig enkelt.

BORDE sova.
BORDE ha gjort en massa läxor.
BORDE BORDE BORDE.

EVERYTHING ENDS

det är november nu och jag tänker på samma månad för ett år sedan, för två år sedan, för tre år sedan (det finns för många år nu, för många minnen).
höstlovet har varit bättre än de andra årens, men det svider och jag borde inte förvänta mig något annat, inte när jag vet hur det alltid slutar. jag skriver på ett bokmanus som inte vill avsluta sig, eller är det jag som aldrig blir nöjd?

och det är himla ofattbart att jag fortfarande lever. det skulle ju inte bli så.