sticker in låren under armarna blir till missfostret
den stumma
skräcken  har ingen personlighet
har endast ett mantra men glömde
det någonstans mellan husen och lekplatsen
jag är inte mer än spåren som trampas upp i
gräset vid den första frosten 19.9 ; försvinnande,
flyktiga
maten på min tallrik ser ut som uppkastningar
men jag är nöjd så
rapar lydigt tackar och tar emot
en sörja kan faktiskt mätta

jag är inte mer än mina
misslyckanden
jag faller skrikandes ner mot furugolvet
och inga ord kan hindra den där sorgen som kommer över en
och avskyn som liksom nästlat sig in bland skämten en försöker harklandes dra för
att värja sig
---
det är stensteg mot asfalt en låt på repeat tusen ord som upprepas kan väl försöka andas lite

här var det frost redan i september

det regnade björkfrön igår, idag är det alldeles stilla.

jag tittar ut över ett kaos men ser bara mig själv.

skulle kunna säga att jag anfalls av detdärmökretsomförgören,

men det gör jag inte.

inte idag. inte igår.

går vid tunaån och bränner mig på insidan av vaderna på spretande ovilliga brännässlor.

röklukten bränner in genom väggarna.

jag andas in och ut, in och ut. räknar skåror i tapeten och vet inte riktigt var jag hör hemma

det är inte just i detta rum, detta kryphål, men kanske en bit bort.

orterna och platser bär sagonamn. gagnef. frostbrunnsdalen.

vi dricker ur magiska källor och känner oss som 8 år, kanske mest för att det är en skolutflykt

och vi nästan kallar läraren för fröken.

och det är varp och inslag och bandgrind och en väldig massa matte, men det går.

räddning finns tre timmar bort.

onekligen, ofrånkomligen:

kan
inte
andas
här.

som lukten av regn mot solvarm asfalt

det är currysåsens dag idag
och jag kväljer mig genom
timmar av sysslolöshet
promenaderna blir längre,
stegen tyngre, motviljan större
är det det här de kallar liv?
ett utkast som flimrar förbi, månader av trots
en röd pärm som skärs i bitar
vad är väl drömmar om inte stoft
jag famlar efter strömbrytare för att
kasta ljus över missmodet
men alla glödlampor är trasiga
och lampskärmarna fyllda med
ruttna småkryp

jag hostar damm i natt.

jag ser klockan slå från 1:17
och tillbaka igen
centrifugeringen är min vaggvisa
och mangeln min kudde
jag har inga tänder kvar,
och mina fötter är blodiga
av tappade nålar
nya lakan är så vita
att min andflämtning smutsar
ner dem
jag hostar damm i natt

och jag vill inte ta den enkla vägen ut igen
för hur ska jag kunna leva med mig själv
när jag kapitulerar inför minsta motstånd?
vägen dit är så lång kantad av detdärmörkretsomförgören
och röster som kallar
-gör något vettigt istället

jag stryker ut mitt förflutna,
ser det målas upp på en rutig kökshandduk

vi kan väl tala om livet, ha, tala om barndomen, tala om framtiden, tala om allt som får mig att skoningslöst tappa förståndet

jag åker genom små landskap, jag åker genom stora landskap

jag tappar allt

jag försvinner ner i ett intetlöst hål där ingenting är som jag vill att det ska vara och kanske just därför är jag där

jag hoppar mellan olika sidor, olika stenar, olika vattenansamlingar

jag ser träden hopa sig och se ner på mig med en utmätande blick

käralivvadgördumedmig

går ner mig i dyn

och jag är en av clownerna men ändå inte; skulle inte kunna vara en av dem som ser på mig med förakt i blick
som om jag borde suga upp dammet med munnen men allra helst försvinna helt in i den vita väggen
jag har damm i näsan och munnen
och jag stör hela min omgivning
resignerar inför det faktum att jag är a-r-b-e-t-s-o-d-u-g-l-i-g
åtminstone då tjänsten involverar mänskliga varelser

när jag var liten, eller, kanske snarare: när jag inte förstod
när jag inte såg inte hörde eller
gjorde det fastän jag inte kunde pussla ihop det
se mönstret på tapeterna
varför jag inte vill återuppleva eller
varför jag avskyr uppgifter om barndomen
(vad är en barndom)
bara oförståelse och önskan om
mer
kanske lite som nu men ändå
värre
jag skall minnas mig till döds och sen ska jag
hugga av mig huvudet
för att slippa alla sinnen

kära dagbok, jag pluggar mig till döds.
när jag inte sysselsätter mig med detta morbida,
tänker jag på att göra saker jag inte kan med
efter att ha sett och läst om spanska inbördeskriget/franco-regimen
och vi återvänder till det där igen:
duharvälingetattklagapå
åtminstoneinteidittegnaliv

jag   vet   inte

klatschar huvudet mot väggen och vet
inte vart jag ska vägen
förutom till dig, så klart
men åh, denna existens

händer som ilningar

svarta blickar, svarta moln

stenar försvinner ner i djupet

och varenda tanke upplöses

i intet

glider som cigarettrök

upp mot den dimmiga himlen

tänker på drömmer som söndertuggas

av detdärmörkretsomförgören

tills en står med stoft i hand och

frågar sig: vart tog det vägen?

det som förmådde en uthärda

blir det som tvingar en nedåt

I BELIEVE THAT NO MATTER HOW HARD I TRY, I WILL ALWAYS DESPISE YOU

och en kanske vänder andra kinden till, för

det är vad vi lärt oss

bara tacka och ta emot

blunda och ignorera

för smärtan, även om den inte går över,

så lindras den

och jag vet att en kan välja enkla vägar

för att bli något

men jag vill inte hetsa

jag blir ju en clown

en dag ändå

I am moving house
A half-life disappears today

trodde jag gick längs en korridor

utan minor

men jag antar att bomber

ständigt finns,

redo att dentonera

över ens varelse

den senaste tiden:

rivsår i halsen,
rivsår i sinnet
vet inte var allt kommer ifrån
jag springer genom mörka korridorer
och plockar upp hundar från vägkanter
ny scen:
gräs, solen som sticker mig i ögonen
fyrhjulingar som dånar (det är fjärås, baby)
och hurtiga människor som promenerar

rivsåren svider.
att pressa sig själv mot döden.
kommer att tänka på att det ständiga illamåendet försvann
någonstans med gymnasiet
att detdärmörkretsomförgören till viss del lämnade sitt
fysiska tillstånd och blev till en känsla, enbart

det har bara gått fem år sen vi slutade
högstadiet.

att veta att de aldrig n-å-g-o-n-s-i-n kommer bättre sig, att höra kväljningarna ropen skriken gråten glasen som tappas
att veta att det inte finns någon räddning undan ens egen historia, att höra ens egen manande röst kräva perfektion och därigenom kväva varje tillstymmelse till upprättelse
jagvetinteriktigthurengör för att ta sig igenom, över, skaka av sig de tunga kedjor som binder en fast vid en torkande självmedvetenhet

skulle kunna skriva om hur jag stickar mig igenom trasiga garn och förlorade maskor, skulle kunna skriva om hur jag 

om hur jag säkrar min pistol genom att leva i ovisshet, ovisshet om vad en gör om ett halvår

om hur jag lyssnar på det överexponerade gömstället gång på gång, tiden bara håller på, utan att bry som om hur gick det,

så jag frågar istället, ständigt, hur gick det?

fem år senare och jag läser samma ord 

Mina problem har med åldern att göra och sitter i huvudet, säger de. Alltså behöver jag bara vänta i fem år innan jag mår bra, vad kul! Tack för mina fina framtidsutsikter.

och samma känslor

JAG HATAR MIG SJÄLV! Det säger alla fjortisar också, men jag gör det på riktigt. Min hy, mitt hår, min kropp, hur jag är och vem jag är - jag hatar det.

men nu kanske i en annan tappning, i en förmildrad och ändock försvårad formulering

för den där prestationsångesten, som ständigt var med i bakgrunden, är kvar

det luktar c-vitamin på bussen och jag åker genom ett grått gbg, vill inte se solen, kisar för den;

vädret måste överensstämma med min sinnesstämning och då passar sol nästan aldrig

nedslås av mina misslyckanden och kurser jag inte antas till fastän jag vet att det inte är värt att bli sur, att bli arg,

dessa tvivel, dessa tankar som landar någonstans mellan misstro och svärta

jag vill så gärna tro att det fixar sig, att jag klarar mig, men hur länge orkar en klamra sig fast i sängkanten i väntan på en inre förbättring? i väntan på ett enda framsteg, åh jag vet inte hur en resonerar själv, hur en skriver analytiskt för ingen har sagt mig hur en gör, eller så har de det fastän jag inte hört, 

jag ska studera inför muntlig tentamen, jag ska skriva kompletteringsuppgift, jag ska förbereda inför kursen i spanska, jag ska långsamt förgås i takt med mina andetag

och jag ska, än en gång, försöka uthärda

skulle kunna säga att illamåendet lagts i en kapsel och spolats ner bland kloakerna

skulle kunna säga att detdärmörkretsomförgören själv förgjorts någon gång på vägen mellan fjärås och gbg

skulle kunna säga att det blir bättre sen, om ett slag, jag lovar

men det säger jag inte. inte med det nya året utandandes vitlöksdränkt andedräkt i mitt ansikte, väsandes att nufårduryckauppdig. nej.

inte med antagning som slår mig millimeterkort, som dövar min läslust och förtar all kraft.

inte 

inte

inte