jag ser klockan slå från 1:17
och tillbaka igen
centrifugeringen är min vaggvisa
och mangeln min kudde
jag har inga tänder kvar,
och mina fötter är blodiga
av tappade nålar
nya lakan är så vita
att min andflämtning smutsar
ner dem
jag hostar damm i natt
och jag vill inte ta den enkla vägen ut igen
för hur ska jag kunna leva med mig själv
när jag kapitulerar inför minsta motstånd?
vägen dit är så lång kantad av detdärmörkretsomförgören
och röster som kallar
-gör något vettigt istället
jag stryker ut mitt förflutna,
ser det målas upp på en rutig kökshandduk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar