v.44

jag ser rutiner glida ur mina händer
hör detdärmörkretsomförgören knacka på
dörren
vrider de vita handlederna mot lampskenet
; men om det inte släpps in nu, lär det
sparka in dörren.

tillvarons stoff är likt röksvamparnas inre
svärtat och pysande
jag står i skolans cafeteria och känner
dunkandet från de andras anpasslighet
medan tårar myllrar genom mina
artärer
en lärare undrar, hur jag egentligen mår
bra svarar jag
för lättnaden är större än deras
smilband någonsin kan sträcka sig
(hur de än tränar).

lovet rullar in
och jag ser pulsen öka vid blotta
tanken, men jag är äldre nu och
kan det här;
ritar streck på ett blått papper
och sätter som gluggar för mina ögon
hör pappret smattra i västkustvinden
och känner lukten av sans.

kåda

pengajakt
i indivudialistens trängsel
är vassa armbågar ditt främsta
vapen
lär dig bli attraktiv
och det fort
eget företag är iniatativrikt
och leder till skulder
men vad gör väl det?
du är fri
i samhällets bemärkelse.


liten/stor/stor/liten
david övervann goliat
just som jag fick ner
mig själv
med en slunga och en sten
rätt i pannan bara
åratal av uthärdan
- att plocka samman
det lilla
och se hoppet
avmagra och förtvivlan
bli korpulent
för att sen
resa sig
med skakiga ben
och hamrande puls
se väggarna gunga
i takt med illamåendets
framfart.

FÖRKASTLIGT

INT. SVERIGE, MINDRE ORT, STUGRUM, ONSDAG KVÄLL, 21.01
‘KARAKTÄR’ SITTER VID SKRIVBORDET, FRAMFÖR DATORN.

‘KARAKTÄR’

Åh, jag hatar det här! Att ständigt plågas av en, som kännes, oövervinnerlig oförmåga att skriva. Att ha hela scenarion framför sig, men inte kunna få ner dem i skrift. Att bli betygsatt i en hundrapoängskurs som ter sig allt mer substanslös.

‘KARAKTÄR’ KLIAR SIG I HÅRBOTTNEN OCH HARKLAR SIG.

‘KARAKTÄR’

Kan nog likväl tillskansa mig ett icke godkänt betyg nu på en gång, istället för att försöka och misslyckas totalt. Jag har tappat alla ord, de skramlar och rasslar någonstans i bakhuvudet, men vägrar synas. Små illvilliga demoner som klamrar sig fast utan att ge sig till känna.

‘KARAKTÄR’ TAR EN KLUNK VATTEN.

‘KARAKTÄR’

Alltså, feminism. Kvinnoförtryck, klasskillnader, rasism, fobier, uppror, kampvilja. JAG KAN INTE! Det är mig övermäktigt, detta mitt egenvalda ämne. Jag drunknar i mina egna tankar, kippar efter andan men får etter svårare att inhalera syre. Om det inte vore nog, så är min skrivförmåga hemskt bristfällig.

‘KARAKTÄR’ LUTAR PANNEN MOT HÄNDERNA, SLÅR SIG SJÄLV I HUVUDET, SPARKAR PÅ SITT EGET SMALBEN.

‘KARAKTÄR’

Jag är inkapabel! Jag retirerar! Jag kastar mig ner i fosterställning och försöker förmå min självömkan och egoism att rinna ut. Men ack! Inte ens detta är jag kapabel till. Mitt öde är och förblir en misslyckad ivrares.

‘KARAKTÄR’ SLUTER ÖGONEN, I FÖRHOPPNING OM ATT DETTA SKALL LIVA UPP SKRIVLUSTEN, MEN FINNER SIG NÅGRA TIMMAR SENARE HA VARIT I DEN SOVANDES TILLSTÅND. ETT TILLSTÅND SOM I KARAKTÄRENS ÖGON GIVETVIS ÄR OFÖRLÅTLIGT. MEN DET ÄR NÅGOT HELT ANNAT DET.

1997, repetition/återigen:

ballerinans kjol
färgas röd av
otillräcklighetens vanära.
franska ord för vad jag utför,
franska ord till musiken från
en bandare i hörnet.
trästängerna som flisar
och fastnar i små händer
vilka krampaktigt håller tag
efteråt; festis och bulle och
jag läser bamse och får höra
att han är kommunist.


13 år senare:
SD beskyller vänsterextremister
för förföljelse, misshandel, mordförsök
av sina medlemmar
på RKU:s möten får en lära sig
att om öga mot öga med en SD-röstare
inte kalla dem rasister.


hästarna:
my arizona lukas willy isabella osv
lördag förmiddag och pojken
som kräver att han ska ha den ponny
vilken han föredrar just idag
små barn som tvingas hoppa av, byta
för att pojken lärt sig att
han alltid får sin vilja igenom,
mest kanske för att han är större.


bibeln, sångböckerna:
jag sitter ensam i klassrummet
under luciafirandet
- att aldrig ha smakat en lussekatt
jag gör övningar i svenskaboken,
det är ett träd på framsidan
tänker att det är kunskapens träd
bläddrar i en bok om hundraser,
tittar ut mot decemberhimlen.
stumpbeklädda fötter mot skolans
golv, en hord av jämngamla
som stör friden.


morgonsamlingen, i en ring:
får näsblod av undertryckt ångest
och den gula tröjan med hästtryck på
svärtas av mitt eget mörker
en klasskamrat pekar mot mig
och fröken undrar, om det bara kom
och jag vet inte vad rätt svar är
vet bara att gud finns och föräldrar
är bäst i världen och att mina
fritidsintressen innefattar ridning
balett och läsning



men det är kul att cykla också:
grannungen, några år äldre, frågar
vart cyklar du?
och jag: ingenstans.
inget mål, ingen slutpunkt förutom
hem igen.
för det finns ingen väg ut
från villaområdets labyrint
det sträcker sig oändligt samt
ingenstans
och hur jag än trampar på cykeln
utan växlar förflyttas jag knappt
någonting
den tillbakahållande kraften hos
de från början gulmålade husen
slungar mig tillbaka till sin egen
förgörande famn.


13 år senare:
hatet som växt sig mäktigt
och förgjort så många illusioner
att jag tappat räkningen
hur föraktet hittade en väg ut
och bort
hur hatet tog mig i hand
och nu, efteråt, hyser jag
tacksamhet gentemot
de underliga gångar
som hör till en flykt.

1997:

(fjordskolan)

jag målar porslinsskålen
med ej ännu smälta mackor
jag målar hästar i skrivboken
och jag målar vägen hem genom
skogen med ensamhetens blod

det är en tönt som frågar
om jag vill bli tillsammans
med honom
jag som har
stora gröna ögon
och jag vågar inte säga nej
måste be någon annan göra det;
för jag har lärt mig
att måla omgivningen och
således mig själv vacker
har lärt mig att pryda sanningen
med små rosetter och krusiduller

min framtida bästa vän
kör in en pinne under huden
i min hand
sedan leker vi i blåleran
vid bäcken
och grundskolans trygghet
myntas.




13 år senare:
NÅGON FRÅGAR
VARFÖR HAR DU SÅ MÅNGA RIVSÅR?
OCH JAG KAN BARA SVARA
ATT JAG LEVER ETT HÅRT LIV.




söndagarna, bloody sundays:
jag öppnar dörren i gottskär
och låter den stå öppen
släpper in havet som väller in
och sedan; trapporna uppför,
trapporna nerför
ab hb faktura
timmarna som jag inte förmår
räkna och den ständiga längtan
BORT klappar hårt i en
sexårings hjärta.

badkaret, skummet
russinfingrar plastanka
vilken temperatur har vattnet?
kissdockorna från danmark som,
ifall de lämnas utomhus, bosätts
av kryp vilka dör
svarta klumpar av lik i kissdockornas
inre
håller upp mot onsalaljuset och äcklas,
onekligen



13 år senare:
SKRIDER ÖVER ÄNGARNA
OCH SER TRÄDEN FÄRGAS
AV MITT EGET GIFT
KÄNNER SJÄLVBESTRAFFNINGENS
BÄLTESSLAG MINSKA I STYRKA
MEDAN STRESSEN, PANIKEN, ÖNSKAN
OM ATT HINNA MER BLIR TILL
ETT TRYCK ÖVER BRÖSTET
SOM SNABBT LÄTTAS
NÄR JAG INSER ATT
ORKEN TRYTER.

de hektiska dagarna.

tröttnar på denna släpandets tid; alla måsten som skall uppfyllas och färdigställas, samtidigt som en helst vill strunta i alltsammans, men vänder på tanken, vet att det blir bättre framöver, att högskoletiden kommer, även om den verkar långt borta nu.
släpar böcker fram och tillbaka, det evinnerliga bläddrandet, den ständiga huvudvärken som så småningom sätter sig i bröstet, ett tryck, lättnaden när något har lämnats in.

men än en gång; nya vedermödor, nya prövningar, utan att egentligen tillskansa sig något nytt. samtidigt; behovet av att följa sina intresses villrådiga vägar, att så att säga slappna av, tänka på något annat. men finna trycket för starkt för att riktigt kunna, behovet av att avsluta de brådskande tingen innan något annat kan företas, den ofrånkomliga pressen.

LIKT EN ASKGRÅ HORISONT.

KAN VÄL LÅTSAS
ATT JAG INTE ÄR FÖR SVAG
FÖR STRID
LÅT MIG BUNKRA UPP ÄNDÅ
LEVA I ILLUSIONEN ATT
JAG KAN.

MAMMA UNDRADE NÄR
JAG SKA BLI TREVLIG IGEN.
KÄNNER INTE TILL DET
BEGREPPET, LILLA MAMMA.
HON FRÅGADE OCKSÅ
NÄR JAG SKA FLYTTA HEM IGEN
JAG SKRATTADE, FÖR JAG BOR
REDAN HEMMA.

FUNDERAR PÅ VARFÖR
MINA FRÅGOR MÖTS
MED STUMHET
EN SLAGS KRONISK
IGNORANS
ELLER
DET KANSKE HANDLAR
OM NEDSATT HÖRSEL
JAG VET INTE
DET ÄR BARA TYSTNAD.

SEDAN ÄR DET VÄL FINT
ATT VI KLAMPAR NER PÅ
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
OCH KALLAR DEN FRIA
VILJAN FÖR FÖRTRYCK
JAG MENAR, ATT PROTESTERA
MOT KVINNORS LÄTTKLÄDDHET
OCH DEN DJUPT ROTADE SEXISMEN
GENOM ATT DÖLJA SIG HELT
KAN ABSOLUT INTE SES SOM
TILLÅTET
DE SEGREGERAR SIG
ÄR JU INTE ALLS SOM SÅ
ATT ARBETSMARKNADE SEGREGERAR
DEM NÄR DE INTE TILLÅTS
FÅ JOBB.
SÅ MÅNGA VI OCH DEM.
GEERT WILDERS FÅR IGENOM
ALLT HAN BER OM
GE MIG LITE MAKT,
LITE STÖD
SÄGER DE ANDRA PARTIERNA
OCH LÅTER FRÄMLINGSFIENTLIGHETEN
BOSÄTTA SIG I REGERINGEN.

MÅR ILLA NÄR JAG VAKNAR
HOPPAS ATT VÄRLDEN
ÄR LITE BÄTTRE ÄN VAD
JAG UPPLEVT
TÄNKER IBLAND ATT
DET INTE GÖR NÅGON SKILLNAD
ATT JAG LIKA GÄRNA KAN LÄGGA MIG
HÄR, HÄR PÅ GRUSET OCH DRA ETT
SISTA ANDETAG FÖR DET GÖR INGEN
SKILLNAD VI KAN KÄMPA OCH SLÅ
OCH SPARKA OCH FLY OCH KÄFTA OCH FRÄSA
MEN DET HÄNDER INGET
SEDAN SAMLAR JAG MIG
SOPAR IHOP ALL HOPPLÖSHET
OCH LÅTER DET OMSTRUKTURERAS TILL
KAMPVILJA.

...

stjärnstoff.

i fiktionen är flykten vackrare än
att stanna kvar och föruttna
reflexioner genom galaxer
stjärnstoff som fastnar i gapande halsar
meningar vilka hakar i varandra
bildar kedjor av planeter
in i busskuren, västtrafiks gamla
svisch-svisch
superhjälte, flyger med silverglittrande
mantel efter sig
över himlavalvet
över det glödande klotet
under mars
genom pluto
för den är bara en stjärna
blinka NU


existens.

BERÄTTA SÅ MYCKET
OM DIG SJÄLV
SOM MÖJLIGT
KLÄ AV DIG
BLI PRIVAT
SPY UT DITT
FÖRFLUTNA

lerförtryck.

hon föds ur leran. ingen knopp som brister och blir till vacker blomma. nej. hon förblir vad hon från början var. skitungen. denna smuts; mellan tänderna, i örongångarna, längs kroppen. lerkakor i håret och på huden, i huden. det spricker så snart hon rör sig, skorpor som öppnar upp sig och ur väller denna beständiga ofrånkomliga lera. hennes näringsintag består i inskränkthet, mögliga realitetsuppfattningar och en korrumperad demokrati. du får tro vad du vill, tycka vadhelst du behagar. men bara hon stannar där hon hör hemma. i smutsen. flagnande lera. vattnet sköljer över, regnet piskar ögonfransar som tappats av det skarpa solljus hon ej är skapt för. det försöker rena, hon skrubbar, men sorgkanterna är där - just som fiskar har gälar. de är essentiella för hennes överlevnad. hon vältrar sig i skiten, rullar sig som en gris, skriker mot de tunga molnen som dansar över himlen. men ljud har aldrig kommit ur hennes hals, mun, kunnat formas av hennes tunga mot hennes gom. också där har leran sin boning. i botten av dyn är hon fastkedjad, försöker hon ta sig bort, ut, upp rycks hon genast ner igen av slingrande ringlande järngängor.

with a crashing but meaningless blow.

ibland tänker jag; nu dör jag.
nu faller ridån, nu rivs scenen ner, nu flyr åskådarna.
och sen tänker jag på träd, eller än hellre
- hästar.
jag sonar inte brott, jag urskuldar mig och ältar
och förtränger.
det fanns en tid när HOPPLÖSHETEN ständigt övermannade
när varenda ord föll skevt och varje leende kunde tolkas
som en lismande satirisk förfalskning av mig själv.
sedan las år på år, tid på tid.
jag räknar hästar nu: 1 2 3 4.
höga våningar, fallhöjd, att få svindel
(jag som inte är höjdrädd)
osannolikheten, denskrämmandelyckan, hisnande.

jag är ingen stor poet och kommer inte författa
något fantastiskt omvälvande tankeväckande.
jag är; glad amatör, för att använda käcka ordalag.
en illusionär. en liten liten liten punkt på kartan

vada genom dyngan nu.

ed är femton år.
det är: angel angel down we go together fastän hen inte har någon att följa till botten.
eds stripiga hår klistrar sig mot bussklädseln, det är vinter och statiskt hår hör till vardagen.
genom villaområden och mellan busskurer färdas hen i en transport mot en tillvaro av måsten.
det må vara sista året av högstadiet, slutspurten, ta sats nu för det är snart över, men uppgivenheten lamslår lätt alla sinnen och övermannar med sin meningslöshet.
det var en gång ett barn som trodde sig veta allting. som svarade rätt på lektionerna och inte såg de andra barnens hånleenden. för det här barnet trodde hen gjorde vad som riktigt var. det må ha varit riktigt och korrekt i de vuxnas ögon, men i barnens blev hen till ett offer, en slav, en tönt. och fastän tid läggs på tid, fastän år passerar, fastän personer förändras kan lågstadieårens missöden förfölja, kasta ett mörkt sken över något som kunnat vara.
ed är ett offer, en slav, en tönt och kommer så förbli.

berätta till ljudet av valarnas sång.

klä av dig naken
ställ dig där
(pekar)
just precis
och berätta
vräk ur dig
ditt inre
strunta i
integritet
eller privathet
bara spy upp, ut
vi vill höra
allt
vi vill använda
det i studier
men du själv
kommer inte få
någon hjälp
du är en bodhisattva
seså
sätt igång
vi väntar
men endast
ett litet slag.