men ordet tillfaller ej mig.

jag skulle vilja säga
att jag aldrig kysst marken framför
fötter som trampat mig på käften
skulle vilja säga
att jag inte givit några mynt
och sedan blivit rånad
skulle vilja säga
att jag aldrig skrivit kärleksbrev
som blivit rivna i tusentals bitar
och brunnit i föraktets eld
skulle vilja säga att jag aldrig
hatat utan befogenhet
att jag aldrig
velat dö utan riktig vilja
att avsluta alltsammans
skulle vilja säga
men orden bedrar mig.

om bara mörkret föll lite snabbare.

kråkorna i traktorspåren; kråkorna över åkermarkena.
molnen som tynger himlen, trädgrenarna som sträcker sig mot underjorden.
korna som blickar trött mot skogen; döda blickar, döda drömmar.

håller fast vid en gestalt, ser 743:an bytas mot 744:an bytas mot 732:an
ser framtiden blinka förbi och kör förbi rödljusen, kastar ingen blick åt sidan
om bara mörkret föll lite snabbare.
om bara körkort kunde tas lite snabbare.
om bara annat jobb kunde fås lite snabbare.
om inte allt bara, lite snabbare.
men
det har sin charm, dessa backar, dessa krön som måste övervinnas, passeras.

pärlband, mandelbiskvier, otaktfullhet, urladdning, väntan

(illamåendet kommer krypande, ilningar stickande i magen, halsen, svalget, svårt att svälja, svårt att hålla tillbaka. tanken utan)

sovplatsen är en vidsträckt äng, men gräset är svart och blommorna ruttna, krypen har möglat för TOMRUMMET är bortom kontroll. AVSAKNADEN är bortom kontroll.
stryker över den perforerade tapeten med handflatan och ser detdärmörkretsomförgören krypa in ett skrymsle, bortom synhåll: en igel förkrympt.
skjuter löjligheten, skjuter bristfälligheten, skjuter jaget.

isberg.

glaciärer smälter
och bryts sönder
ovanför havsytan
bildas en topp som
glittrar i solens
glättiga sken
ett sockersött ovanskikt
som blickar ut över möjligheternas
oceaner

under
nio tiondelar som döljs
av realitetens slickande
vågor
nöts av stormande
undervattensströmmar


det kan komma en val
som lovar
'jag sväljer dig, följ med mig,
och spottar ut dig ovanför ytan
så snart vi fått bort
bakterierna som infekterar vattnet
och hindrar dig från att ta dig upp'


men vad nio tiondelar inte inser
är att de måste samla sig
lägga sina krafter samman
och rycka sig loss
bort från toppen
bilda ett nytt skikt
som kan stöta bort det andra
och lägga dem alla
på samma nivå

rosenbundna händer, svärtade tankar

Och hon tittar sig omkring: väggarna faller inåt, gelikar som rasar mot henne, vita kolosser som samlar sig och hoppar – hon i blodbadet, hon bland det vita.
Jag tycker om att se dig skratta.
Hon köper en liten ask med rosmönster på. I denna samlar hon små vita lappar, ordlösa, blanka. Just som hon själv.
Ibland tar hon upp dem, vrider dem mot solen och tittar på deras ofullständighet. Hur de väntar på att fyllas.
Människorna vill se dig kräla.
Hon sitter på stationen och väntar på ett tåg, som inte kommer.
Hon skriver att popen är död, att politiken är död, att hon är död-
en tillvaro död.

ett fiktivt brev.

kära mamma
jag trodde inte vi skulle hamna här
men jag visste att det skulle bli såhär
vi har hamnat i deras skottlinje
och vi måste fly, mamma

jag trodde jag kunde förändra världen
eller bara ett land
men mamma
jag misslyckades
för att jag är kvinna eller inte tillräckligt
god talare eller inte tillräckligt attraktiv eller så var
landet bara inte redo.

mamma, jag gråter nu
när jag ser de sjuka slussas bort
och flyktingarna beskjutas, besprutas
och de arbetslösa som får skylla sig själva
alla får skylla sig själva

mamma, vad hände med jämlikhet och solidaritet?
ett kastsystem, en rangordning i ett 2000-talets
i-land
vi kan inte klättra.
och ingen bryr sig om vårt öde, så länge de inte
själva vinner något på det.
mamma, låt oss fly.

en historia.

en gång i tiden
för inte alls särskilt länge sedan
såg jag varenda flicka som ett objekt
och alla pojkar som rivaler
i min ständiga hunger och jakt
efter nya erövringar.

de jag pratade med
pratade jag med
för att jag ville dem vinna;
något annat vore att inte
försöka.
och när jag väl lyckades
åt självhatet upp mig,
kräktes upp mig någonstans
längs vägen hem med
bakisbussen.
för ingen kunde älska mig
på riktigt.
och jag hade tappat tron
på allt vad kärlek
kunde vara.

det väl i början av maj
och våren darrade än i
luften
jag hatade paren i solen,
paren i regnet
paren ÖVERALLT
och jag var äckligt medveten om
att det var tvunget till förändring.
att-
snart spärrar de in mig igen
eller så avslutas allt
två alternativ;
lika helvetiska
men jag undslapp dem
just som livet
är en kollision av
diverse tillfälligheter
vilka bildar ett mönster
ett mönster som lades fram
och jag sydde efter det
sydde en verklighet
som förändrade allt.
jag blev feminist
på riktigt
och insåg
att kärlek
finns
bara det att den är
rätt bra på kurragömma
och gärna lockar med
illusioner som förleder
vrider synsätt fel
och en hamnar kanske
fel ibland
men så
dyker den upp
där & när
en minst anar
och då gör en bäst i
att följa med
för när den skymtar till igen
vet en aldrig
och någon likadan
kommer inte igen.

sagor.

det finns för många
jävla sagor
som målar oss i vacker
dager
täcker över våra skavanker
och förminskar
våra dåliga sätt.
så jag strör slagord vid
busshållplatsen
ser barnen pissa på dem,
skratta rått och spotta utan träff.

det finns en dröm och den är vår,
tänker på det ibland
liksom en tänker på knivar som hugger,
yxor som klyver, mödrar som skriker upp mot
skyn i hysteri


vi målar toalettstolar med förtärd mat,
för att få på oss våra med smak och stil
valda kläder (max strl 34, icke att förglömma)


vi kastar vår apati i de äldres ansikten,
de som säger att vi har den bästa tiden
i våra liv.
här!
se på våra med skit sminkade anleten som får oss
att verka minst fem år äldre
här!
se hur våra plagg definierar oss in i sociala
konstellationer vi med påklistrade leenden
finner oss i
här!
se hur vi skrattgråter ner i våra sår
och öppnar nya för det inget annat
finns att ta till
och här!
pang!
för vårt missnöje, vår misär, vårt förflutna.

segrare av ingenting.

vi kan lika gärna rösta blankt
samhället förfaller i vilket
fall som helst
om vi inte gör revolution nu förstås
(hur vi går tillväga är en annan fråga).
och jag tänker på den som drar sitt
valkort på måfå
tänker att det inte spelar någon roll
för vi förlorar ändå
tänker så
när jag befinner mig
i meningslöshetens tillstånd; det svarta hålet;
detdärmörkretsomförgören.
- det finns ingen räddning.

all denna smutskastning, all denna iver
efter makt
vi befinner oss i en pr-soppa i
mellanstadienivå
och den som har råd med flest
upphostade kränkande och dömande
annonser och valkampanjer
är den som vinner ett val
utan egentliga vinnare.

studsmattan.

det är ett område, i en stad någonstans långt bort. ett område med villor och trasiga karaktärer.
rimnie, till exempel, som har en alldeles egen studsmatta trots att han är ensambarn och föräldrarna inte tjänar lika fasligt mycket som de flesta andra föräldrarna i området. rimnie som hoppar för att stärka ryggen, bygga upp musklerna. rimnie som ropar 'aaah!' när hoppen blir lite för höga.
men det är också, onekligen, ofrånkomligen, grannbarnen som spejar in mot trädgården, viskar till varandra 'vill också', 'jävla rimnie' och 'vi hoppar när de åkt därifrån'.
det faller aldrig rimnie in att fråga grannbarnen om de vill hoppa och de själva kommer inte ens på tanken. prata med rimnie, som går snett och läser kartböcker som andra läser serietidningar?! hah, hellre döden.
rimnie som blir slagen bakom ventilationssystemet utanför skolan, rimnie som blir slagen av de äldre barnen, de som går i åttan nian och hunnit växa upp, till längden sett.
rimnie som inte förstår vad för fel hen gjort.
rimnie som en dag kommer hem från skolan och möts av en uppsprättad studsmatta-
grannbarnen som fnissar i buskarna, grannbarnen som skurit sönder rimnies sjukgymnastikredskap.
rimnie som slår och slår och slår på studsmatteställningen.

strilande regn.

det är som när
duschstrålen inte är vriden till max
och vattnet kommer i strimmor
vilka känns som viskningar mot huden.

en redogörelse för lycka (på beställning)

nattliga ballader under ett täcke
och
kan ett hjärta synkroniseras med ett annat
trots en ålder så ung?


uppförsbackarna är inga hinder
när de leder till dig
måstena är inte tunga alls
när de innebär tid med dig
då när de är över
psyksamtalen är inga problem
så länge jag vet att
också den här natten
får jag andas in din lukt.

och fastän månader passerat
fastän sommaren så sakteliga
glidit till höst
är det ännu svindlande
och kommer så förbli
så länge du stannar
kvar.

sergej ivanov säger: skriv något glatt.

skriv:
björkarna ler
gräset skrattar
jag är glad.

klagosång (håll käften)

smetar blod längs asfalterade tankar
stryker undan de pubertala gliringarna
kastar gängse minnen i vinden
och blir besprutad med gift
för-
de skall eleminera de som står utanför
låta dem kräla i en meningslöshetens tillvaro
för att
det är bara att kämpa på, strunta i smärtor och sjukdomar och besvär
annars kan du lika gärna
dö.

lönnen med de blodröda löven

kommer du ihåg när jag skrattade åt ångest?
när jag sa att det var för dom
fastän jag själv stod framför spegeln upplyst
av 60-wattsljus och grät
varje morgon
klockan 04.51

och när jag cyklade till skolan
med det låga taket och murbruket som rispade
mot handflatan när en strök längsmed
sträckte jag ut benet och lät foten rufsa runt
bland de blodröda löven
det frasade och jag tänkte
det blir inte så mycket bättre
än precis såhär
(men det överbevisades, såklart
men det var först långt senare)

kalla tår.

augusti gapar
om frihet
medan september
bankar på
skriker att
vardagen nog
tar kål på allt levande
men-
under löven
finns maskar och insekter,
som sniglar sig fram genom
komposteringens finurliga
system.

om vi tänker oss höst anno 2007; om vi tänker oss gaveln på det gula huset.
de vita knutarna. burspråket med de gröna växterna som tycktes vilja slingra sig ut.
komposten under de tjugoåriga björkarna, myggorna som ännu inte kolat för året.
cigaretterna som glödde i föräldrars frånvaro, cyklar som rispade mot den knöggliga asfalten
som snart byttes ut mot ny. men det var efter vår tid. det var också; grämelserna, självföraktet, röda korset-kläderna
och skriverierna om känsloillusioner.

om vi tänker oss tre år senare; om vi tänker oss en livstid senare. ett känslospektra som spritts för mopedpojkarnas drömmar, onsalas alla hamnar, videobutiken där vi fann en tillflykt.
maktlöshet inför tårarnas styrka, det är höst i luften och självmordsblond är blott ett minne.
inga brev på tyska till farfadern författas, inga olyckliga kärlekar tar fart och snurrar tills nästa september.
glasskärvorna har limmats ihop, bildat en förankring i ett skogshem där kalla tår kliver över historiens omkullvälta synsätt.